Korset, en fysisk gestaltning av tre verkligheter.

Sedan urminnes tid har det stått strid omkring bärandet av korset. I modern tid demonteras korset av delar av den kristna kyrkan för att, som det heter, inte provocera med en symbol som upplevs kränkande av vissa representanter för alla möjliga andra livsåskådningar. Man kan hänvisa till de nesligheter som begåtts i kristenhetens namn, eller hänvisa till korsets ursprungliga roll som avrättningsinstrument i det romerska riket, eller till dess användning under 1900 talets utrotning av kristna armenier osv.

Att bära ett kors som symbol är den resandes ensak. Att förstå varför man gör det är dock inte alla förunnat. Korset är buret av så många olika motiv och med så många olika förståelser att det förvånar att en bred uppslutning runt själva dess bärande och dess konstnärliga form ens är möjlig. Eller: det är möjligt just för att alla får tycka som de vill bara de bär det. Provocerar det så är det en bisak. Talet om korset är även för en kristen människa alltid en dårskap, att då bära dårskapens signum är naturligtvis till för att med den dårskapen vara iögonfallande för dem som betraktar sig för visa. Därav måste följa spott och spe, det kan inte undvikas.

Men visst vore det fint om man bakom symbolen förstod dess betydelse.

Läsaren kanske tror att korset är en 'det-råkade-bli-symbol' på grund av den omständigheten att det var så Rom avrättade människor med mesta möjliga publika gestaltning av 'crowd control' genom att avskräcka från brott mot Rom på detta mest offentligt förnedrande sätt. Men det är att vara ute i ett alldeles för grunt vatten.

Läser man hela bibeln som om den faktiskt har en sammanhängande gemensam berättelse så finns korset som symbol för flera bakomliggande verkligheter. De syns först när det lyfts fram i ljuset av symbolen.

Ursprungsberättelsen om människan beskriver henne som en skapad avbild av sin icke-skapade Elohim, Gud. Hennes plats i tillvaron är bestämd av fyra armar, fyra relationer som hon placeras in i från början.  Hennes bestämning är uppåt som "en sinnebild på två ben" för Skaparen. Människan, den tvåparts företeelse som kallas man och maninna, men människa tillsammans, är Guds avbild och har sin primära bestämning som just detta. Den relationen mellan skapad och skapare är primär. Om den förloras, så förloras själva essensen i människovarandet.

Den vertikala relationen är i sin andra, nedåtpekande, riktning hennes förankring som 'av jord', på jord, till jord igen. Förvaltare av skapelsens mångfald å skaparens vägnar. Biologisk är människan till sin fysiska belägenhet, men sant mänsklig bara möjlig som en kropp levandegjord av Guds 'Ruach', Ande. Det andligaste är alltid också det som jorden behöver mest för att blomstra. Att se lustgården och omvandla resten av världen till en liknande är själva urmönstret för människans skäl att existera.
Gud visar mönstret och människan är satt att förvalta världen i enlighet därmed. Samma slags "see and do" finns sedan vid byggandet av Tabernaklet och lyser också bjärt i frågan om hur församlingen skall byggas på en given grund.

Den vertikala axeln har alltså skaparen i ena ändan och skapelsen i den andra. Skärningspunkten är människan, som för att kunna sköta det nedre måste vara a jour med det som är därovan. Där har ni korsets 'ståndare'. Nu till dess tvärbalk.

Ensam. Inte bra. Man allena är det enda skaparen underkänner. En hjälp måste till. En lik men inte samma, en som "tillsammans med" gestaltar den helhet som ensamhet aldrig kan ge. Kvinnan som du gav mig!  Människans horisontella relation är alltså med en medmänniska. I ursprungsfallet den del av människan som kallas kvinna eller egentligen "maninna". Att de är tänkta att vara ett, oskiljaktliga och samverkande, för att fullgöra uppdraget att vara skaparens sanna representanter lämnar dock det utrymme mellan dem som kan leda till att den enheten bryts upp. Bara möjligheten till distans tillåter närhet. När relationen uppåt bryts sönder kollapsar också relationen mot medmänniskan.

Och vad tydligt är: tvärbalkens andra ända är Adams relation till sig själv.  Det är självinsikten och förlusten av den egna kärnan, den som förutsätts i relationen till skaparen, som gör att Adam gömmer sig, då som nu. Han räds sin skapare, han räds sin blottlagda själ, symboliserad av skammen över nakenheten. Han har förlorat sin själ. I denna innersta kärnröta blir inte bara den förbjudna frukten skrott utan även människan urholkas och urartar i ordets djupaste mening.

Här tecknas alltså ett relationskors. Fyra armar som placerar in människan i en helhet, sedan i ett begynnande sönderfall där de fyra armarna bryts loss från centrum och sedan orsakar det främlingskap som  hela utvecklar sig genom hela vår historia.

Det första korset har brutits sönder

Det är det sönderfallet som Gud åtgärdar på Golgata. Korset som symbol för vad som gått förlorat går alltså före symbolen för vad som skulle kunna försonas! Frälsning är just detta, en omvändelse process bort från det fyrfaldiga sönderfallet till dess motsats. Återförening, rehabilitering, försoning.

Att det i så ringa utsträckning lyckas är ett resultat av det tredje, dolda korset. Det som består av en aktivitet som inte omtalas, förkunnas eller förklaras. Livet är en kamp. Men inte främst en kamp mot kött och blod utan mot andemakter i den för oss osynliga sfär som omger jorden och världen och som har sitt utspel i himlarymderna, eller varhelst det nu kan vara. "Vi är inte okunniga om den Ondes metodik' dristar sig Paulus att hoppas i Efesierbrevets 6 kapitel. Men det är alldeles uppenbart att det är just det vi är, bortkollrade, okunniga och vilseförda.

Denne "motståndare", denne "motkastare" är en lögnare från begynnelsen. Lögnarens första åtgärd är att förefalla vara sanningssägare. "Skulle Gud ha sagt att..., nej tvärtom!" Sedan måste denne utplåna insikten om hans egentliga existens som lögnare, annars fungerar inte metodiken. Hur ser den ut? Den har formen av ett kors den också.

Diabolon åklagar Gud inför människan och misstänkliggör Guds avsikter och karaktär.
Diabolon åklagar människan inför Gud och ifrågasätter hennes gynnade ställning som Guds avbild.
Diabolon anklagar medmänniskan inför människan och bänder och bryter tills relationen mellan människor är bräckliga och lättstörda och skapar den ensamhet och isolering som Gud sa inte var god.
Diabolon åklagar mig själv inför mig själv! "Om än mitt hjärta anklagar mig...." "Det goda jag vill det gör jag inte, men det onda jag inte vill gör jag..."


Det första korset är således vår urspungsposition och dess fyra armar. Att representera korset som ett trearmat T är därför vilseledande, för där är relationen till Gud osynliggjord. När det i själva verket är den som förutsätter alla de andra. (En förklaring till T korset kan vara att det hebreiska tecknet Tau avslutar alfabetet och kopplingen mellan Alef (A) och Tau (T) är "Tjänaren och Korset", dvs att Jesus kommer för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.)

Det andra korset är då den fyrarmade metodik med vilken den Onde underblåser det sönderfall av det första korset som pågår i accelerande takt i hela världen. Men denna metod är avslöjad i och med kors nummer 3.

Det kors som bestod av en rest ståndarbalk med urtag för den tvärbalk som Simon av Cyrene bar sista biten till Golgata. Den tvärbalk vid vilken Guds son naglades fast och sedan upphissades till sin plats under anklagelsen: INRI, Iesus Nazareus Rex Iudaeorum. Där dör han inte, men när verket att försona hela världen med Gud genom sig själv är fullbordat ger han upp andan. Det är fullbordat. "Tetelestai"!

Varför bära ett kors? För att sticka dem i ögonen som hatar Kristus? För att provocera islam?

Tänk om. Jag bär mitt kors för att omvittna att allt vad som är sagt om Honom i den heliga skrift är sant. Att det bakom den symbol jag bär på min kropp står de verkligheter som beskrivs i Bibeln, och endast där. Det är därför jag 'älskar det urgamla kors', för i dess kraft skall jag segra till slut.
Bär jag mitt kors runt halsen är det för att jag vill bära mitt eget kors av bekännelse om vem Gud är, vem människan är utan Gud och vem Gud har sänt för att åtgärda det brutna korset som en gång var det relationskors där människan har sitt ursprung, och sin bestämning. Jag bevittnar också med mitt kors att jag är medveten om Diabolons metodik. Det är den jag måste ikläda mig en vapenrustning mot så att jag kan uthärda striden och stå fast till det sista andetaget.

Gör inte korset till blingbling. Det är hädelse. Om någon känner sig provocerad av korset så se till att det är av rätt skäl. Korset är en dårskap, men skall inte förlöjligas genom att reduceras till slagträ mellan religionsutövare som sinsemellan alla bara tjänar en annan Gud än den som skapade oss alla.


"Tag mitt kors på dig..."

Religion gör dekoration av de verktyg som bäst kunde rädda oss ur alla våra skulder. En sant troende är  absolut inte religiös! Nagelfaren Runt halsar på rappare i urringningen på bystiga bimbos inpiercat i naveln på gothiga babes upplyst på väggar, fasader till större eller mindre gudliga sten eller trä hus eller stål och glaskatedraler kors symboler för allt mellan himmel och jord betraktaren övermätt på övermaga utbud funderar knappast kommer inte på tanken att nagelfara  korset Men det  som alla korsen aldrig bär, är märken after spikarna. Tre spikar höll honom där länge nog för att absolvera oss från den skuld vår okunnighet sammanfattar oss alla i. En spik höll något annat, en anklagelseskrift  ett skuldebrev mitt livs  överskrift: skyldig! Som en bongnål bredvid kassan staplade notor betalda står korset där för att fastnagla all vår skuld Men medan korsen på arm och barm och bakom fönsterkarm dinglar, blinkar och blingar som dekoration så går  vi med fickorna fulla av obetalda skulder fast priset för vår skuld är fullt betalt Jesus håll mig vid ditt kors

Share:

Read More

Mer om Adam och hans fikonlöv..

Att säga att 'mannen' är en i rask takt avpolleterad företeelse är kanske inte så uppseendeväckande. Det är närmast en självklarhet att ordet "män" inte längre står för något egentligt innehåll. Det är bara en avart av människan med viss fysiologiska funktioner som gott kan ersättas av lejd arbetskraft och in vitro befruktning. Åtminstonde om man får tro de 'tempora et mores' (tidsanda och seder) som är förhärskande.

Det kan inte stickas under stol med att det beskriver en tragisk verklighet. Det faktum att när Adam som är av jorden, förlorar det av sitt egentliga väsen som är av himmelen, så blir det bara damm kvar av det som skulle vara den förvaltare som utifrån den givna förebilden, lustgården, danade hela jorden till ett sammanhängande lustfyllt 'paradeisos'.  "Av jord kommen, till jord återgiven". Först när 'Guds  ande', den som gjorde den fysiska formen levande till den specifika tvåkomponenten kropp och själ med Guds Andes liv, och därmed människa i Guds avbild, tas ifrån honom blir han i allt väsentligt åter bara ett djur i raden av djur. Men dessutom med möjligheten att bete sig långt sämre än alla djur.  Gud förde fram alla djuren för att Adam skulle namnge dem. Och för att Adam skulle inse att enda sättet att inte bara vara djur är att han förstår skillnaden mellan sig och djuren. Det är människans tragedi att det enda som håller henne till att förbli människa är hennes beroende av Guds ande. När Adam gömmer dig för Gud måste Gud sätta gränser för Adams livslängd annars kostar Adam för mycket. I Adams möjlighet till stor ädel mänsklighet ligger alltid den möjligheten latent att Guds avbild gör sig själv till egen gud. Då fnyser Gud åt Adam och beklagar resultatet av 'en gud mer än en Gud är en gud för mycket'.

Guds respekt för sin skapelse tar sig ett förunderligt uttryck: 'Härefter skall ingenting som de beslutar sig för att göra skall vara dem för svårt, låt oss därför hejda deras framfart genom att skilja dem åt genom att störa deras kommunikationsmöjligheter.' Alltså minskas möjligheten för Adams fallna släkte att så samordna sin ondska att jorden redan då går under. Men, precis som Gud befarade så har människan även där lyckats med det hon föresatt sig: att gradvis globalisera sina resurser, sin kommunikation och sin vilja att påtvinga hela skapelsen sitt herravälde. Längs det sluttande planet har vi snart nått den kritiska 'no return' punkten.

Lägg märke till att inget av vad vi kallar ondska är vad gud kallar det onda. Det vi ser som ont är bara ont i sekundär bemärkelse. Det verkligt ondas resultat alltså. Det verkligt onda, den rot till all ondska som världen inte känns vid är bara en sak: Adams flykt från Yahweh. Lika lite som Guds Ord någonsin lägger skulden för det onda i världen på  Lucifer/Draken/Belzebub/Satan lika lite kan Adam skylla ifrån sig det faktum att synden kom in i världen genom honom. Satans enda makt är att förstärka Adams flykt ifrån Gud. När Adam väl bestämt att gå sin egen väg, bjuder Satan på färdkosten och den eviga vandringstaven. Och hjälper oss att fästa blicken på allt sådant som vi har fallenhet för alltsedan fallet.

Det krävs Gud för att vara man. Det krävs inte Gud för att vara avarten. Hur skall man veta vad som är sann "man"? Jo, "Ecce Homo"! Se mannen av Nasareth. Det var om denne som orden 'se mannen' fälldes och det är den bristande förståelsen av vad det innebär som plågar världens kyrkor med den kolossala förvanskning av förebilden som uttrycker sig i det eviga barnet i moderns famn, eller den thorvaldsenska Kristusbilden, en bild av en man som aldrig hållit i en rubank eller byggt en enda dörrpost till de rum där han vill att hans egna skall vara. Den man som lade vågor till ro och fångade fiskares och hårdföra soldaters tillit har inga likheter med kyrkans förljugna bilder av honom.

Men så är ju kyrkan inte heller något galleri av hållfasta män. Vi är alla, utan undantag skenbara män.
Inte förrän Kristus fått utverka och gestalta sig själv i oss blir vi det vi kunde varit. Vägen dit är lång. Framför allt är den vägen resultat av en medveten vandring. Målet att av Adams urartade avkomma bygga 'gudsmän, väl skickade till allt gott verk är den kristna fösamlingens viktigaste arbete. Det arbetet ligger totalt nere.

Trots att det är en del av det som missionsbefallningen innebär: gör alla folk till lärjungar. Istället för det gör vi folk till matrikelförda medlemmar i en salighetsförening utan andra mål än att vara så vanliga människor som möjligt, dock med en religiös knorr. Skall Människosonen när han kommer finna tro på jorden? Vad han än finner så lär han snabbt vara på det klara med att det är nu som då: "Jag sökte efter en man att stå i bräschen i muren till stadens försvar, men jag fann ingen, säger Herren."

Adam, var är du?

Share:

Read More

"Adam, ditt fikonlöv glipar"

En fördel med att vara rebell är att man får vända upp och ner på alla föreställningar, särskilt de som är politiskt korrekta i den egna samtiden.  Ju fler stenar man vänder på ju fler ljusskyggheter kryper fram för en stund i dagsljuset, men de har en tendens att snart fly in i 'osynskyddet' igen.

Eftersom mitt liv i stor grad, rentav tillväxande sådan, fylls med  bibeln och dess politiskt inkorrekta världsbild så växer motviljan mot samtidens tolkningsmodeller undan för undan. En av de viktigaste och svåraste och största 'feltolkningarna' rör  "män och manlighet". I den frågans omedelbara närhet snurrar enorma samhällsfrågor om allt från den urartade sexualiseringen, abortdilemmat till feminism i alla dess former.

Adam har abdikerat. "The king has left the building." Fäderna är borta, kvar finns spermadonatorer, pojkvänner, de homosexuella som sin livsstil till trots kräver rätten att bli föräldrar, och de patriarkala maktvarelser som i sin tilltagande alienation från kvinnor och barn skapar allt enfaldigare machomiljöer med allt större våldsutövande mot just kvinnor och barn.

Allt går tillbaka till sitt ursprung. "Adam, var är du?" Det vet inte Adam. Han visste det inte då, och än mindre nu. Det enda han vet är att han har anledning att gömma sig undan sitt ursprung, sin skapare, sin uppdragsgivare, sin livgivare och den som definierar vad människan är.  Märk väl: ateisten har löpt denna lina hela vägen ut. Lik den blinde som hävdar att solen inte finns gör han en religion av sin vilsenhet.
"Till man och kvinna skapade han dem och kallade dem människa den dag då de skapades.." Kurragömmaleken undan Gud är vad som förenar alla manliga verksamheter.  Frestelsen att 'bli lik gud' var vad Adam föll för. Eva föll för den förbjudna fruktens skönhet och löftena om att bli vis, bara hon åt. Hon lockades av det hon såg och delade frikostigt med sig, under de falska förespeglingar som 'ormen' gav henne. Det samlade betyget om detta är "Eva blev bedragen". Ingenstans i hela bibelns samlade textmassa anklagas kvinnan för syndens inträde i världen. Ingenstans!

Adam tog mot bättre vetande emot frukten ur hennes hand och visst blev båda två seende:  de såg att de var utan allt skydd, utan all täckning för sina liv i det ögonblick de tog steget att emancipera sig från sin bestämmelse. Visst drabbades de båda av detta gigantiska steg ut ur gudsgemenskapen på Guds villkor, men det är endast Adam som är vållande. "Jag dolde inte min synd, så som Adam gjorde","Genom en man kom döden, på samma sätt kom uppståndelsen genom en man. Som vi alla dog i Adam, så skall alla bli levandegjorda i Kristus." "Liksom Adam överträdde de förbundet, så bröt de trohetslöftet."  " Döden regerade från Adam till Moses, även över dem som inte själva hade syndat så som han." "

Sedan den undanflykten från Gud, då Adam med hast fjärmade sig från "den i vilken vi lever, rör oss och andas och är till" har nakenheten behövt döljas. De tråcklar snabbt ihop sina förkläden av fikonlöv, dessa fort vissnande löv, och försvinner in i lustgårdens lövverk. Där kallar Gud på mannen. Kvinnans överträdelse  sker på den bedragnes goda tro att hon gör rätt. Adam har ingen sådan ursäkt. Aldrig. Den totalt förbluffande upptäckten som bibelläsaren gör som inte redan fått texterna tillrättalagda är alltså att det i motsats till allmän uppfattning och teologisk förvillelse inte är kvinnan som är syndens dörrvakt och insläppare utan Adam. Bara Adam. Vars första och återkommande förklaring till sina handlingar är att skylla på Eva. 'Kvinnan som Du gav mig till att vara med mig, det var hon!!'

Känns det igen?

Hur hade världen sett ut om mäns ansvar och delaktighet i sin stamfars förbrytelse hade varit skälet till deras uppdrag i kyrkans liv? Att det alltså handlar om att axla ett ansvar för att genom den personliga tjänsten åtgärda, gottgöra och motverka det som Adams handling skapade? Främlingsskapet skall bemötas med försoningen. Försoningen ämbete är det primära i varje prästerlig tjänst. Män kallas till denna uppgift, men snabbt förvandlar de själva den till maktutövning. Där de kallas till beskydd av kvinnor och barn förvandlar de sig själva till egenmäktiga förfarare över dem. I det ögonblicket de tappar Fadern ur sikte blir de en kader av bröder vars fallenhet för broderskap utmynnar i en myckenhet av oheliga allianser ur vilka alla dessa kommer: anarkism, nihilism, socialism, kommunism, klerikalism, liberalism, etc i all oändlighet.

I kraft av könet är det som de tar makten från Fadern och gör sig till fäder innan de blivit människor. Detta fadermord har så universiell betydelse att det blivit en standard i försöken att förstå vuxenblivandet. 'Oidipuskomplexet'. (Kort: för att bli verklig man måste sonen döda fadern och ligga med sin mor.) När sönerna betraktar det som sin rätt att göra allt vad som lyster dem utan att ta minsta hänsyn till vad Fadern vill så skapar detta den förfärande alienation som idag är fullt utvecklad.  Vad handlar abortfrågan innerst inne om? Män som befruktar kvinnor utan personligt ansvar. Varken mer eller mindre. Kvinnans rätt till att bestämma över sin kropp skulle överhuvudtaget aldrig kommit på den mänskliga dagordningen om det inte var för att männen vägrar bestämma över sina kroppar. Och istället för att leva förståndigt med sig själva och kvinnorna valt att leva alltmer egocentriskt och njutningsbaserat.

Därför omskärelsen. Den uteslutande till männen riktade handlingen som resulterar i den kroniska påminnelsen till varje man vid varje tillfälle som han avser att sätta sin lem i bruk: 'helgad, avskild, till tjänst inom förbundet med Gud.' När är det som denna 'nödvändighet' introduceras i den mänskliga historien? Guds löfte kommer till Abram att han som är en barnlös man, men ändå har ett namn som dagligen pikar honom med en hittills utebliven möjlighet: 'Upphöjd fader', skall få den son han längtar till och genom vilken hans avkomma skall bli talrik som sandkornen på havsstränderna.
Men löftet dröjer varpå Sarai och Abram tänker ut den plan som skall 'fixa' Guds löfte efter mänskligt vis. Slavinnan Hagar kallas in till surrogatmodertjänst och föder en son, Ismael. Som i kraft av Guds löfte till Abraham skall bli ett stort folk och alltid  förbli fiende till den äkta sonen Isak och hans avkomma. Läs: konflikten mellan islam och Israel, och världen för övrigt.

Då sätter Gud sitt särskilda bomärke på männen genom att begära, ja kräva, omskärelsen. Så att ingen man ibland Guds folk nånsin skall glömma att sex utan ansvar är ett direkt majestätsbrott. Gåvan till denna besynnerliga reproduktionsmetod som är avsedd att både ge avkomma åt framtiden och njutning i nutiden får inte bli en frikopplad egenskap eller maktutövning, för då för den med sig allt det som världen nu är full av. Alla de eländiga verkligheter som idag drabbar mänskligheten börjar när Adam springer undan Gud med fladdrande fikonlöv. Och tilläggas skall att alla de förfärande avslöjanden om sexuella övergrepp inom allt ifrån små polygama sekter till leastadianer till katolska kyrkan till pingstkyrkor har alla också sin rot i denna faderslöshet.

"Adam ditt fikonlöv glipar"

Den kristna kyrkan är till för att Adam skall ta ansvar för sin avvikelse från den levande gud.
Det får man inte direkt intrycket av att den har förstått.

Share:

Read More

En bibeltroendes syn på 'folkens rätt till jord'.

Internationell lagstiftning har väldigt lite att göra med vad som är rätt ur ägarperspektivet.
Ägarperspektiv? Ja just det. Vem äger jorden och rätten att tilldela den till dem denne vill?

Gudlösheten innebär nämligen också att mänskligheten som i stort valt sig andra gudar än den ende Sanne Guden är att betrakta som en invasionsmakt och jordockupation som låtsas att den har rätt att förfoga över jorden som den finner för gott. Ur den synvinkeln är "folkrätten" tjuvarnas anspråk på det som de har stulet.

Som troende bibelläsare finner jag en sammanhängande serie propåer och utsagor som inte bara ifrågasätter folkrätten utan direkt avfärdar den som varande en av många lögnmyter som vidmakthålls i den brist på visdom som kommer av att människorna tror sig om att veta bättre än Skaparen. Det ingår i den beskrivning av det mänskliga tillståndet som Paulus beskriver i Romarbrevet:

 Ty Guds vrede uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycka sanningen. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem.

 Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.

 Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.

 När de berömde sig av att vara visa, blevo de dårar.

I den dårskapen ingår även föreställningen att vi kan göra vad vi vill med jorden utan att för ett ögonblick reflektera över detta: Det är förelagt människan att en gång dö och därefter dömas. Ett tema som den moderna och avfälliga kristenheten numera helt förtiger. "Guds kärleksväsen" lär numera  vara sådant att ingen nånsin gör något så illa att det inte överslätas i kärlekens namn. Hur det är möjligt att läsa Johannes 3:16 utan att läsa vers 18 är dock ett mysterium vars enda förklaring är den brist på visdom som Paulus antyder.

Ofta upprepas i skrifterna insikten: "Hela jorden är Herrens och allt vad på den är, och ännu mer explicit säger 3 Moseboken 25:23  När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.

Efter vilka kriterier ger Gud jord åt ett folk eller en familj och stam? När Abraham befann sig i Kaldeén utsåg Gud det land som då kallades Kaanans land, och som nu är Israel, men som världslögnen vill kalla Palestina, till den arvedel som Abrahams avkomma skulle ha rätt till under vissa förutsättningar. Alltså inte villkorslöst!

1 Mosebok 15:13f

Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem, och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så skall ske i fyra hundra år.»

Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan skola de draga ut med stora ägodelar.

Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven i en god ålder. Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»

Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan styckena.

På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat:kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,hetiternas, perisséernas, rafaéernas,amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.» 

Ett folks rätt till jord är villkorad och alltid bara tillfällig. Dess tillåtelse att förbli i landet hänger intimt samman med hur de förvaltar jorden och hur de håller sig inom de råmärken som är Ägarens råmärken och lagar. När de som bor där hemfaller åt avgudadyrkan i alla dess former dras det ett streck för hur långt den urartningen får gå. Amoreerna skulle få chansen att göra bättring i fyrahundra år, innan Israel fick lämna träldomen i Egypten. Amoreerna hade alltså gott om tid att göra omvändelse och bättring!

När Israel kommer in i Kaanans land är det för att vara ett bättre förvaltarskap än de folk som fanns där tidigare. Och att märka noga är detta: Om de gjorde så som folken före dem hade gjort skulle landet utspy dem också.

Det är det entydiga vittnesbördet i tredje Mosebok: Om ni gör så som de folk gjorde som bodde där före er, så skall landet också utspy er.(Kap 18:25-28) Notera att det förutom Herren finns en annan egenmäktig intressent i sammanhanget: själva Jorden agerar. Paulus sätter sin touch på samma insikt: Hela jorden våndas som en kvinna i barnsnöd. Dess längtan är att kasta av sig dem som håller den i träldom: folken i sin orättfärdighet! (Rom 8:18-22)

Hur man kan vara miljömedveten utan gudsmedvetenhet är för mig en evig gåta!

Så vad sker med Israel? Ja det svarar 1 Konungaboken 21:26 på. Kung Ahab, därtill uppeggad av sin kvinna Jezebel begår alla de synder som amoréerna hade gjort och som var skälet till att kanaanerna förlorade rätten till sin plats på jorden. "Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de eländiga avgudarna, alldeles som amoréerna hade gjort, vilka Herren fördrev för Israels barn."

Och vad sker med Israel? Landet ödeläggs genom fångenskapen i Babylon, Jerusalem brandskattas, folket hänger sina harpor i pilträden. Och landet får sin sabbatsvila i deras frånvaro. De återsamlas under Esra och Nehemja. Bygger upp så gott de kan det som en gång var. De förbli under omvärldens förtryck tills Messias kommer. Å om de då hade förstått vad som hör till deras Frid! Men de ville inte låta sig samlas under sin Frälsare. Så de förskringrades år 70 till alla jordens länder. Men hela tiden med profeternas löften ringande i öronen 'Nästa år i Jerusalem'. 

Balfourdeklarationen och den storinternationella makten ger dem åter rätt att vara ett folk i en egen stat i det land som nu slits mellan vanvett och strävan efter fred. Det moderna Israel innefattar allt från extrem konservativ judaism av det mest inkrökta slaget till vänsterradikala sekularister utan minsta tanke på att det är Herren som ger landet till vem han vill. Också Israel av idag är under uppsikt och har att avstå från att uppfylla sin missgärnngs mått. Eller också... just så i den gudlösa världens ögon är Israel en nagel i ögat och enligt profeternas samfällda vittnesbörd kommer hela världen att samlas emot Jerusalem för att slutgiltigt lösa judefrågan. Genom att helt enkelt utplåna dem en gång för alla. Den nöden kommer. Men i deras nöd kommer hela Jordens Herre att ställa sig på olivberget och skipa rätt över folken med sin järnspira.

Landet mellan Egyptens flod och Eufrat är inte filisteérnas eller judarnas, inte beduinernas eller arabernas, inte engelsmännens eller EUs. Det har alltid och endast varit Herrens att ge till vem Han vill.

'Folkrätten' bygger skenbart på någon slags föreställning om någons 'rättigheter' men i grunden dock på gudlöshetens förakt för Skaparens äganderätt. Han tillsätter och avsätter folk och konungar som Han vill. Och ingenting annat än en folkväckelse med bot och bättring kan ändra eller för en tid mildra det. Ninevehs ondska kom som en stank upp inför Herrens näsborrar så Han sände Jonah att varna dem. De hörsammade och omvände sig och gav landet en frist på 150 år till innan den nationens undergång inträffade..

Det vore till vår fördel om vi vande oss..att vi av all vår historia drog den lärdomen: När ett folk fyllt sin missgärnings mått sopas det bort. Adjö Babylon, adjö Persien,  adjö Rom, adjö Sverige, adjö USA, adjö lilla Storbritannien.. adjö EU, adjö 'Palestina', Saudiarabien och adjö Israel.. om ni inte gör bättring!

Välkommen Guds rike..

Share:

Read More

Falska profeter behöver ingen förhistoria för att vara falska..

Ärkebiskopen Jackelén har i en intervju avfärdat tanken att Mohammed skulle vara en falsk profet med hänvisning till att då denne inte står i den gammaltestamentliga profetiska traditionen så kan han inte värderas efter någon biblisk mall.

Vilka mallar skall då användas för att finna ut om någon är falsk profet?

Det är nämligen alldeles säkert att falska profeter skulle komma: "Många kommer som gör gällande att de är 'Den smorde' och kommer att förleda många...många falska profeter kommer att föra många vilse.'
'Även om vi själva eller en ängel från himmelen kommer med ett annat evangelium än det vi har givit er vare denne fördömd.'
'Vem är lögnaren annan än den som förnekar att Jesus  är 'den smorde' Kristus? Detta är antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen,... den som bekänner Sonen bekänner Fadern, den som har Sonen har också Fadern, den som förnekar Sonen har inte heller Fadern.'

Att som ärkebiskopen gör blanda bort korten om vad saken gäller är direkt villfarelse och/eller uppsåtlig vilseförande av den hjord som hon är satt att leda rätt.

När hon förnekar att Jesus ensam skulle vara 'Vägen Sanningen och Livet' har hon tagit ett avgörande steg bort ifrån det heliga evangelium som kyrkan påstår sig stå för.  Den enda logiska utgången av det är att alla vars hjärta är hos Herren lämnar kyrkan, eller att ärkebiskopen avsätts. Kyrkan som social/kulturell tummelplats för köttslighetens religiositet fortsätter så länge skatteunderlag och statsbidrag tillåter, men under sådant ledarskap krymper livsutrymmet för den tro som övervinner världen. Men då får denna tro återgå till att leva och verka där den började: utanför stadens murar.

Mohammeds efterföljare erkänner Jesus som profet, men förnekar fullständigt att Fader och Son skulle vara ett, och de förnekar  att  frälsning  endast finns i detta namn: Jeshua/Jesus/Issa..

Därmed är det oväsentligt om Mohammed står i en gammaltestamentlig profettradition, han står nämligen fullständigt klart upplyst i den nytestamentliga söklampans avslöjande sken. Han förnekar det som evangelium i sig innerst inne innebär, därtill uppmuntrad av även Ärkebiskopen av den svenska lutherska kyrkan.

'Skall Människonen när han kommer finna tro på jorden?' Inte den tro som en gång för alla är given till alla de heliga. Det har också Ärkebiskopen gett sig den på.


Teddy Donobauer

Share:

Read More

J.D Unwin: Kulturskymningens mekanismer

"När de som bäst ropar 'allt är väl, allt är väl' rycks de bort och ingen minns längre deras namn"

Sammanblandningen av utvecklingshypotesen om arternas uppkomst med föreställningen om att samhällets utveckling är en idelig och gradvis förbättring där varje ny era förebådar nya erövringar av friheter och färdigheter är ett misstag. I själva verket följer civilisationerna uppgång och fall en cykel som är likadan i alla de civilisationer som kommit och gått. De kommer och går nämligen på samma sätt. Vår egen västerländska, s k postmoderna civilisation står i tur att svepas bort.

Din och min 'civilisation'. Vad nu detta ord egentligen betyder, för i fråga om barbari och förmåga att åsamka oss själva ond bråd död är ordet inte en synonym till 'högre medvetande' 'bättre humanism' eller 'en ny tidsålders folk'. Det är snarare en fråga om att beskriva möglet på osten som "Ostens tillväxt."

Under de första halvan av förra seklet dominerades synen på sex av den freudianska revolutionen. Alla samhällsproblem är, menade han, resultatet av den hämmade sexualiteten. Frigjorde vi oss bara från alla de restriktioner som inte minst då det viktorianska samhället stod som primärt exempel för, skulle 'den nya mänskligheten' visa sina framfötter. Paradiset är synonymt med fri tillgång till skamlös sexualitet. Det virtuella fadermordet och den mer eller midre virtuella incesten med den egna modern är medicinen till människans frigörelse, Denna 'liberté' har rullat över Europa i en historisk 'frigörelsevåg' som vi i nutiden inte ens anar slutet på. Merparten förefaller att applådera den och den senaste tiden har vi då sett att gränserna för friheten att göra som vi vill hela tiden flyttas framåt. Senast uttryckt i liberala ungdomsförbundets konsekventa demontering av 'du skall inte'.

Den som vi valde att lyssna på och 'tro' på var kokainmissbrukaren, den av en tyrannisk far 'verklemte' juden Freud.  På annan plats i min blog beskriver jag märkvärdigheten att han under några år bodde några kvarter från Adolf Hitler i Wien. Men vi borde kanske ha lyssnat på en helt annan röst från början av förra seklet. Hans namn är okänt för alla andra än en trång inre krets av socialantropologer och forskare på området etnisk moral.

Joseph Daniel Unwin var professor  i ethnologi och social antropologi i Oxford och Cambridge och 1934 kom hans opus magnum: 'Sex and Culture', ut på Oxford University Press. Jag äger ett ex av originalutgåvan.  Nyfiken som han var på de mänskliga samhällenas utveckling fann han det intressant att upptäcka att den psykoanalytiska tolkningen av sexuella frihetsbegränsningar, nästan som i en bisats gjorde gällande att när den sexuella energin inte får fritt spelrum så 'sublimeras den' och skapar det vi kallar civilisation!  Psykoanalytikerna drog inga växlar på det i kulturella termer. Men det var spåret som Unwin följde.  I en gigantiskt upplagd forskning studerade han 80 olika folks historia, sexuella friheter och begränsningar, världsbild och gudsbild (det existerar inga ateistiska kulturer i den kända världen), över 5000 år av 'utveckling'.

Vad han fann ville han inte först torgföra därför att han inte hade någon uppfattning som skulle bekräftas genom hans studier  och därför mottogs även av honom själv mot hans vilja, och det dessutom på tvärs emot tidens rådande anda. Men han gjorde sin 700 sidor stora avhandling och levererar sina slutsatser om relationen mellan kontrollerad sexualitet och den sociala dynamik som låter nationer att både expandera och växa upp i kulturellt,  intellektuellt och finansiellt.

 Jag citerar Aldous (Du nya sköna Värld) Huxley som sammanfattar Unwins forskningsresultat:

Aldous Huxley wrote;

Unwin's conclusions, which are based upon an enormous wealth of carefully sifted evidence, may be summed up as follows. All human societies are in one or another of four cultural conditions: zoistic, manistic, deistic, rationalistic. Of these societies the zoistic displays the least amount of mental and social energy, the rationalistic the most. Investigation shows that the societies exhibiting the least amount of energy are those where pre-nuptial continence is not imposed and where the opportunities for sexual indulgence after marriage are greatest. The cultural condition of a society rises in exact proportion as it imposes pre-nuptial and post-nuptial restraints upon sexual opportunity.^[2]

According to Unwin, after a nation becomes prosperous it becomes increasingly liberal with regard to sexual morality and as a result loses it cohesion, its impetus and its purpose. The process, says the author, is irreversible:

The whole of human history does not contain a single instance of a group becoming civilized unless it has been absolutely monogamous, nor is there any example of a group retaining its culture after it has adopted less rigorous customs.^[3]

Sammanfattat: Varje mänskligt samhälle befinner sig i en av fyra möjliga faser eller tillstånd. beroende på den aktuella fasen har det samhället mer eller mindre energi till det som vi kallar samhällssbygge. Det zoistiska samhället kännetecknas av sexuell frihet före äktenskapet och nära nog obehindrad sexuell frihet efter dess ingående. Lägst tillgänglig energi finns i de samhällen där sexuella friheten släpps lös. Ett samhälles kulturella uppgång står i direkt proportion till dess reglering av sexualiteten och sexutlevelsens tillgänglighet. Ett samhälle som släpper alla hämningar förlorar sin inre sammanhållning, sin drivkraft och förmågan att nå sina mål. Processen är inte reversibel.

I hela den kända mänskliga historien finns det inte ett enda exempel på att en grupp människor nått civilisation utan att vara absolut monogama, och det finns heller inte en enda grupp som lyckats bevara sin kulturella nivå efter det att det har släppt sin reglering och accepterat 'liberalare' regler.

Notera att Unwin inte är vare sig teolog eller filosof på den kristna sidan. Men han konsterar att bara där det finns en monoteistisk gudsbild finns den moraliska förmågan att sätta gränser för den sexuella utlevelsen. När månggudadyrkan och eller förlusten av tron på 'högguden' inträder faller ramverket, och då börjar nedgången i samhället. Det finns inga polyamorösa samhällen som har en hög form av monoteism.

Ju fler gudar och gudinnor, dessto mindre sexuell självkontroll och därmed sammanhängade förutsättning för samhällelig expansion och kulturell tillväxt. Tvärtom: religionen sexualiseras.

I ett avsnitt berör han en av kärnfrågorna: betyder begränsningen av sexualiteten att det legitimerar männens sexualitet på kvinnans bekostnad? Den sexuella frihet som finns innanför det samhällsbevarande regelverket måste vara rättvist fördelad. Det har den sannerligen inte varit. Det uppstår en konflikt mellan två begrepp som tycks vara lika vid första anblicken: Sexuell frigörelse och sexuell promiskuitet. Men benar man ut detta ser man att sexuell lössläppthet och gränslös tillgång till sexuell utlevelse alls inte är det samma som 'frihet under ansvar med bibehållen begränsad sexuell utlevelserätt'. Men då samma frihet för båda könen.

Hur går det alltid för folk och nationer som befriar sig från sin Gudstro? De förfaller alltid moraliskt, förr eller senare, Det är också Unwins slutsats, och den som har brytt sig om att läsa hur det moraliska tillståndet var i civilisation efter civilisation i generationen innan den försvann från maktens tilja drar snart samma slutsats. Någon kommer in och sopar bort de som har förlorat sin moraliska ryggrad. Historielösheten skördar har feta lagrar av dumhet i vår samtids tolkning av det degenererade som varandra 'frigörelse'. Fångarna putsar sina galler och kallar dem juveler.

Mot den bakgrunden är att notera att det tar en mansålder för den fulla effekten av ett sådant paradigmskifte att implenteras. Dödryckningarna tas av de perspektivlösa för livstecken, men samhällets inre är angripet av gudlöshetens kräfta, oeftergivligt.  Från 1968 till 2018 är en mansålder.

Det kan inte bara vara jag som ser att islam kanske kommer att vara den piassavakvast med vilken Europa rensas från en dekadent  civilisation, för även om islams äktenskapssyn och våldsmoral är förfärlig i våra liberala ögon, så är de kanske att föredra framför dem som  i sin sexuella frigörelseiver nu också vill ha rätt att ha sex med sina närmaste och sina döda.

Jag är ju Kristustroende så jag sneglar på vad Gud tycker. Jag vet vad Gud tycker: "När ni har kommit till landet som jag gett er, och ni då uppför er så som de folk som fanns där före er, så kommer det landet att utspy också er. Gör inte så...'

Sa jag att en sådan utveckling var omöjlig att hejda? Nä Unwin säger det. Men jag vet att Nineveh, den stora staden fick sin dom, men den gjorde bättring och levde 150 år till. I all sin dom ihågkommer Gud barmhärtighet. Ingenting är omöjligt för Gud..

Teddy Donobauer 26 februari 2016, rev 2018

Share:

Read More

Behöver Jesus vikarie?

"Vicarius Christi.."

I ganska tidiga samtal om församlingsledarnas roll  (Inom hundra år efter Jesu död) förekommer tanken att församlingens ledare/biskopar (som då ännu alltid var plurala) på ett visst sätt ju är Guds representanter i församlingen. Detta därför att den helige Ande som alla de troende skulle vara beklädda med gemensamt är bärare av sanningens ande som lär oss att hålla allt vad Kristus har befallt är församlingens garant för Guds närvaro mitt i församlingen. Guds 'vikarie' i församlingen är den Helige ande.

Men det är inte vad som menas  när Rom gör påveämbetet till Kristi ställföreträdare.

Gemene man uppfattar nog att om någon skall vara någons ställföreträdare så borde det finnas en del gemensamt mellan ställföreträdaren och den i vars direkta uppdrag denne verkar. Gör man då en jämförelse mellan Förebild och Ställföreträdare i fallet Kristus-Påven riskerar man att slå sig för pannan. Kan dessa två överhuvudtaget ha minsta samband? Har ställföreträdaren överhuvudtaget varit i kontakt med företrädaren? Med vem talar påvarna i sina böner?

En av många förklaringar till att mångfaldiga människoskaror går i Roms ledband är att dessa skaror inte själva känner till Jesus annat än genom Roms filter och läror. De kan aldrig ha läst den heliga skrift på egen hand. Hade de gjort det skulle de ha kunnat se med egna ögon de totala skillnaderna mellan  Jesus själv och den som nu skall anses vara hans sanna ställföreträdare i världen.

Varför behöver någon en vikarie som själv lovar: 'Se jag är med er, alla dagar intill tidens ände.
Varför skall någon som genom sin helige Ande bor i den troende ersättas av en åldrad  'extrapappa' i Rom när hela himlen är tillgänglig för den som har barnaskapets ande?
Varför behöver vi en vikarie då den egentligen ju aldrig lämnar oss?   Dessutom en vikarie som föraktar äktenskapet som varande mindre andligt, som pådyvlar oss matregler som fastetider, som för fram falska läror om allt mellan nattvarden till kvinnokulten Maria?


  Äktenskapet ska hållas i ära hos alla[b] och den äkta sängen bevaras obefläckad, för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare. 5  Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.[c] 6 Därför kan vi frimodigt säga:

Herren är min hjälpare,
    jag ska inte vara rädd.
Vad kan en människa göra mig?[d]

7  Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro. 8  Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.

9  Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror. Det är gott att bli styrkt i sitt hjärta genom nåd och inte genom regler om mat[e] som inte har hjälpt dem som har sysslat med sådant. 10  Vi har ett altare[f] från vilket tabernaklets tjänare[g] inte har rätt att äta. 11  Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men kropparna bränns upp utanför lägret. 12  Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att helga folket med sitt eget blod.

13  Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. 14 Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma. 15  Låt oss därför ständigt genom honom frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar[h] hans namn. 16  Och glöm inte att göra gott och dela med er, för sådana offer behagar Gud.

17  Lyd era ledare och rätta er efter dem, för de vakar över era själar och ska avlägga räkenskap. Låt dem göra det med glädje och inte suckande, för det skulle inte vara lyckligt för er.

Varför behövs det en vikarie när det i själva verket är en 'ersättare och usurpator' som  Il Papa är?
"Non habeam papam, habeam Christus!"

Share:

Read More

Den gudlösa kristendomen

Kristen bekännelse omfattade tills ganska nyligen hos alla kyrkorna  att Gud har uppenbarat sig i och genom sin Son. Sonen är det 'användarvänliga gränssnitt' som förenar Gud och människa. Syndafallets främlingsskap  som har satt människan på kant med Gud, med skapelsen, med medmänniskan, och sig  själv har i detta 'gränssnitt' givits försoningen som en nådegåva.

Vem Kristus är framgår utan minsta tvekan av de skrifter som ännu skenheligen läses, i urval och inte sällan under besvärat mumlande.  Han  är Faderns son, men Fadern är tillika alltid Abrahams, Isaaks och Jakobs Gud.  Guds löften om frälsning till hela världen ges genom det judiska folket, uppfylls i det judiska landet och är för alltid förbundet med den judiske människosonen, Jeshua från Nazareth.

En kristen bekännelse av antisemitiskt snitt där judarna antingen förpassas till historiens dammiga arkiv, eller där man gör antizionism till täckmantel för judehat i gemen, betyder då i klartext att kyrkan inte längre har någon Gud som den som i de heliga skrifterna har identifierat sig själv som den  enda Gud som är.

Det är uppenbart att den lutherska kyrkans ställning till vem Gud är i allra högsta grad är ambivalent för att nu vara vänlig. Uppsalas slirande på punkten Israel visar med all önskvärd tydlighet att det inte längre är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som är avsedd  när trosbekännelsen läses i mässan.

Bekännelsen till Gud är därmed losskopplad från Guds löften, den har omdefinierat Gud Fadern och Sonen och berövat dem den identitet som de tillsammans har bragt till ljuset genom den Heliga Skrift. Det har med andra ord skett en fundamental 'fanflykt', mer eller mindre i det tysta. Gradvis har en värdeglidning skett så att kyrkan nu aktivt spottar på  Abrahams avkomma efter Isak, till förmån för hans avkomma genom Ismael.

Ofrånkomligen har den därmed också tagit farväl från en frälsning genom tron allena, bekostad av nåden, till förmån för en gärningarnas självfrälsninglära och diverse annat religöst allmängods. Den hävdar till och med att Israels gud är den samme som Allah, vars anhängare  i dominerande grad bara har ett för ögonen: sina halvbröders utplåning.

Kyrkan står därmed alltmer på deras sida som i det profetiska perspektivet går upp mot Jerusalem, inte för att möta den uppståndne Jesus Kristus, judasonen, gudasonen, utan för att med de skränande hoparna  kräva 'korsfäst, korsfäst' ännu en gång, denna gång för hela det judiska folket.

Om den hade läst: "Den som rör vid dig Israel, rör vid min ögonsten, säger härskarornas anförare", skulle de kanske ändå dröja på steget att överge den tro som en gång för alla är given till, ja eller i varje fall de heliga: oss. Men hon hastar och skyndar att sälla sig till Guds fiender mitt i sin katedrala präktighet.

Betyder det att vi okritiskt skall acceptera den moderna staten Isaels  göranden och låtanden? Långt ifrån. Staten Israel är lika lite Guds stat som Kyrkan är det samma som Kristi kropp. Men det betyder att om vi inte vill förstå att Guds Israel nu som alltid  består av både 'får och getter', precis så som kyrkan gör det, och aktivt isolerar Israel för dess missgärningars skull (medan vi gör business av våra egna) också separerar oss från Gud själv.  I Israel av idag finns fortfarande den rot i vilken vi bara är en ymp. Israel skall 'se honom som de har stungit' och omvända sig till Meshiach.  Israel måste böja knä för Honom. Kyrkan gör det nämligen allt mindre. Den dagen då Israel 'ser' Honom som kommer i Herrens namn, och sjunger "Hosianna Davids son", kommer  vara en dag under stort betryck och stor nöd för hela världen.  Det är bara en tidsfråga tills det sker. Men synen hastar.

En kyrka som inte längre står för den ende Guden och den som Han har sänt, som inte längre står fast vid Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, den vars löften ges till först till Israel och sedan till hela världen, men som ändå låtsas hålla gudstjänst har en fråga att besvara: Vilken Gud har ni valt  att dyrka sedan ni har fjärmat er från den ende Sanne?

Hon läser den aaronitiska välsignelsen, men avskyr Aarons folk. Hon har en form av  utvärtes religiositet men saknar Gudsfruktan. Hon ger läppars betygelser åt en främmande gudomlighet, en som ingen i den kristna kyrkan skulle ha vågat ens nämna vid namn. Genom att numera stå emot den judiske Kristus är kyrkan  i sig själv en av alla de 'antikrister' som skulle komma.

Hon lär ut de tio buden till sina konfirmander men överträder varje söndag det första budet: "Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig, eller i stället för mig."

Om denna kyrka skall bestå?

Hus på sand gör inte det när stormen kommer.

Teddy Donobauer

Share:

Read More

Vad Darwin inte kunde veta, vill 'naturalismen' heller inte kännas vid.

The 2015 Nobel Prize in Chemistry was awarded to Tomas Lindahl, Paul Modrich, and Aziz Sancar for their work on the molecular mechanisms of DNA repair processes.^[5][6]

Det är med stigande förvåning som jag noterar den totala tystnaden om detta nobelpris i kemi och dess konsekvenser för det som sedan Charles Darwin har framhållits som varande evolutionens dominerande motor.

Den grundläggande koden, den biologiska grunden för allt liv är som numera de flesta vet den s k DNA sekvensen. Det är en liten begränsad serie proteiner som kan arrangeras i olika följder, olika långa kedjor. Detta är den informationsbas som alla organiska företeelser i hela skapelsen är byggda på. Varje art byggs efter sitt eget program. Det programmet existerar ingen annanstans än i redan levande individer av arten. Denna information byggs bara upp till en arttypisk individ under förutsättning att informationen i DNA överförs från en 'föräldraindivid' till en' avkommaindivid' på en mängd olika sinnrikt konstruerade sätt. DNA måste existera för att det skall bli individer av en viss typ. DNA åstadkommer ingenting utanför den art i vilken den alltså redan finns.

Frågan om varifrån denna oerhört informationsrika biokemiska katalog kommer kan inte besvaras av att studera DNA i sig. Hypoteserna om detta livets nyckel faller i olika kategorier. Alla har det gemensamt att inget svar i sig kan fastslås med det som man allmänt kallar 'vetenskapliga bevis'.

Hypoteserna förblir mer eller mindre sannolika gissningar. Inget mer, oavsett om man tror på Naturen, Evolutionen eller  något som hänskjuts till det utomvärldsliga, tex Gud. Konsekvenserna av vilket ursprung man anser vara det sanna skiljer sig dock radikalt åt, så det har visst värde att förstå sambandet mellan de olika hypoteserna och deras effekt på hur kunskapen om DNA sedan används på olika forskningsområden.

I den levande cellen utsätts DNA för konstant påverkan. Ideliga fel sker i strukturen, både när de är på plats och när de reproduceras. Dessa  förändringar kallas för mutationer, och all vetenskaplig forskning vet att 99.99% av dessa mutationer är skadliga för organismen. Det är ett under att några friska individer existerar alls. Hur kommer det sig att dessa skadliga förändringar inte slår igenom fullt ut? 

Ja, det var detta som 2015:s nobelpris i kemi lyfte fram. Inom den levande organismen finns det förutom det DNA som kodar varje levande cell med hela organismens samlade information också andra agenter, ideliga skador möts av en armé av reparatörer. Hela tiden är all organism utsatt för angrepp, och hela tiden slåss en inre, artegen armé mot angreppen och dess effekter. Mutationer repareras i den takt som de uppstår. DNA kodar också in denna räddningsverksamhet.

När reparationen misslyckas inträffar ett av tre olika tillstånd, nu kommer några svåra ord:

1. an irreversible state of dormancy, known as senescence
2. cell suicide, also known as apoptosis or programmed cell death
3. unregulated cell division, which can lead to the formation of a tumor that is cancerous

Översatt: 1 ett sömnlikande tillstånd där cellen inte kan utföra något arbete och blir 'senildement'

                2 cellen begår självmord, programmerad celldöd, apoptosi

                3 okontrollerad celldelning som kan leda till tumörbildningar av olika slag, inte sällan dödlig                          cancer

Det som aldrig händer är att det ur en misslyckad reparation framkommer den sorts makroförändring som gör att denna art av varelse kommer i närheten av att bli en annan art. Om reparationen misslyckas skapar mutationen inte förutsättningar för nya eller andra former av liv utan enbart den existerande organsimens nedsatta funktionalitet och i förlängningen en destruktion, en degeneration av den existerande fullt funktionella organismen.

Enligt evolutioneteorin är det mutationer i DNA som orsakas av miljötryck, mattillgång, miljöpåverkan som genom det s  k naturliga urvalet isoleras och i nästa generation kodar upp föräldra DNA till den nya art DNA som ger upphov till livets diversifikation.

Eftersom 99,99 % av alla mutationer är skadliga..
och eftersom antalet nödvändiga mutationer som måste inträffa samtidigt för att kunna selekteras måste påverka en stor mängd av det humana genomet för att alls ge en förändring på individbasis i avkomman, och överhuvudtaget aldrig skapar en annan art..
och eftersom reparationstrupperna eliminerar mutationerna redan när de uppkommer...

Så kan evolutionens påstådda drivkraft  med 99,99%s säkerhet avskrivas som varande en meningsfull förklaring för livets utveckling. Det som aldrig händer i den verkliga världen kan heller inte hållas för vetenskapligt sannt i någon som helst mening.
Mutationer som per definition är skadliga för organismen repareras eller dödar sin värd. De kan inte förklara positiva, avancerade nya livsformer. Framför allt kan de inte förklara samband mellan arter annat än som parallella livsformer som byggs ungefär samtidigt av samma grundmaterial.

Alla vetenskapsmän värda sitt namn vet att ur en art kommer bara samma art, den variation som arterna uppvisar är inte en produkt av mutationerna utan av att organismen i sig håller grundinformationen så intakt, trots mutationerna, att dess genetiska mångfald kan formas efter den miljö som organsimen lever i. Om miljötrycket ökar  negativt uppstår inga nya arter,  de gamla dör ut.

Så vitt jag förstår har samtidens vetenskap för alltid slagit undan fötterna på den "primus motor" som Charles Darwin en gång torgförde med så stor framgång.  Om denna insikts spridning hör vi ännu väldigt lite. Men det kommer säkert..

Darwin framstår alltmer som ett barn som lekte med legoklossar som han totalt missförsytod syftet med.


Teddy Donobauer 30 januari 2016

Share:

Read More

Peterstol och Petersplats. Katolska myter..

En av den katolska kyrkans mest påfallande mytbildningar  handlar om att det från aposteln Petrus skulle ha förekommit en rakt nedstigande obruten linje av handpåläggningar från Påve till Påve. En handpåläggning som skulle garantera att det som Jesus givit åt Petrus nu med säkerhet placerats i den nuvarande påven och verifierar hans mandat som den kristna kyrkans överhuvud och Jesu Kristi ställföreträdare på jorden.

Den som kan sin bibel vet med säkerhet att Petrus har en framträdande plats i urkyrkan. Men ingen mer framträdande plats än apostlarna i gemen. Och framför allt vet man då att Petrus hade en specifik roll: den att fullborda kallelsen att predika Kristus för det judiska folket.  Den apostel som hade uppdragit att föra det till 'hedningarna' var inte Petrus, utan Paulus.

Petrus var den som förnekade Kristus inför dem som undrade om inte Petrus var 'en av dem'. Det var Petrus som ideligen gick emot de klara befallningar som Jesus givit. Det var Petrus som blev tillrättavisad av Paulus när evangeliet inte fick förmedlas fritt från tvånget att också vara 'judiskt'.

Enligt en sentida legend, skapad av litterära föreställningar men alldeles utan faktagrund, skall Petrus ha rest till Rom. Förföljelse skall ha utbrutit mot den judiska sekt som kyrkan ansågs vara, Petrus skall ha lämnat Rom, men på väg bort mött den uppståndne Jesus som sägs ha varit på väg in i Rom, för att där korsfästas igen. Petrus ska ha frågat Quo Vadis? (Vart går du) Och när han fick svaret vänt om och sedan korsfästs, möjligen upp och ner, i Rom.

Nå varifrån kommer dessa fantastiska uppgifter? Från en dokumentation  som kallas de "pseudo-isadoriska" skrifterna från  900talet EFTER Kristus. Dvs nära tusen år efter Petrus död. Var dog Petrus? I varje fall inte i Rom.

Vem av apostlarna hade 'de oomskurnas väl lagt på sin tjänst?' Paulus. Vem var någonsin på besök i Rom? Paulus. Vem skrev brevet till församlingen i Rom? Paulus. Vem ville vara med i den andliga skörden i Rom? Paulus.

Så varför är inte Paulus den förste påven? För att det ännu tog fler hundra år innan någon ens kom på tanken att kyrkan skulle ha ett sådant ämbete, en sådan galjonsfigur, en sådan ställföreträdare för den kristnas församlingens enda överhuvud, Kristus själv.

Tolkade  hans samtid hans uppträdande och uppgift som särskild eller annorlunda än någon annan apostels? Ingalunda. Hade han själv ett enda påstående om att han skulle ha ansett sig vara speciell? Han skrev två brev... inte en susning om särställning. I ett av sina brev gör han gällande att han betraktar Paulus skrifter som jämställda med det övriga av Guds heliga ord. Ord som vissa människor förvanskar, sig själva till betydande men.  Det säger han inte om sina egna.. fast hans brev är lika mycket en del av den heliga skrift som Pauli skrifter.

Att  en särskild apostolisk påvlig välsignelse skulle vare sig ha funnits eller kunnat förmedlas vidare faller på sin orimlighet. Alla apostlarna la händer på människor till välsignelse: blev alla beklädda med påvlig status? De flesta påvar, så vitt jag vet alla, har dött INNAN en ny påve valts. Varför behöva välja en påve när det borde ha kunnats ordna med successionen medan den förre levde? Eller har de redan döda påvarna lagt händer på den levande kardinal som sedan blev deras ersättare och efterföljare?

Påven kan vara en skurk, har så varit under många tider, påven kan vara en varmt troende kristen, fångad i en roll och ett gyllene fängelse. Påven kan förtjäna respekt som chef för en stor och mäktig organisation med makt att döda vem de vill var som helst i världen. Men kan också ses som en garanti för kvinnors lidande under patriarkatet. Kan ses som direkt ansvarig för den celibatära läran och dess onaturliga sexualsyn som lett till miljoner övergrepp på kvinnor och barn av perverterade präster.

Men påven är aldrig mer än människa. Varje anspråk på att vara Jesu Kristi ställföreträdare, att vara fullkomligt höjd över motsägelse och missuppfattning, höjd över villfarelse eller makthunger, är en direkt motsägelse av Guds ord: I alla stycken felar vi ju alla. Utan undantag.

Att följa efter till 'Rom' är att abdikera från all sund bibelläsning, och tillika ett övergivande av den Helige Ande vars uppgift det är att 'lära oss att hålla allt vad Kristus har befallt oss.' Kristus! Inte den romersk-katolska kyrkan.


Vill någon läsa  vad den Ortodoxa kyrkan anser om Roms anspråk går det utmärkt: http://www.oodegr.co/english/papismos/dogma/petros_rwmi1.htm

Roms anspråk som moderkyrka åt alla är en myt, en lögn och ett folkbedrägeri utan motstycke.

Teddy Donobauer

Share:

Read More

Nej, alla vägar bär inte till Rom.

Rubrikerna är många.
Ulf Ekman har konverterat till den romersk-katolska kyrkan.
Den nye påven är en sann Fransiscus,
Påven kommer till Sverige i höst.
Många svenska präster lutar mot Rom..

Rom anser att bibeltolkningen i enlighet med den egna tradition som finns inom den romerska kyrkan är tillförlitlig och att dess tolkning inte är en förvanskning från det ursprungliga budskapet utan den andliga evolutionen av den.
Det med ensamrätt i kraft av en teologisk konstruktion om Påveämbetets ofelbarhet. Det Rom säger, är sanning. Punkt

Moderkyrkan kallar alla sina avfälliga barn, det vill säga alla de andra hundratals miljonerna av troende som inte är katoliker, att krypa tillbaka in i modersfamnen, att ta emot den generösa nåd som kyrkan erbjuder och upphöra att stå emot GUD. För det är bara hos Rom som Gud verkligen talar. Allt utanför kyrkan är kätteri och avfällighet.

Mariakulten är en integrerad del av Moderskyrkan, utan den skulle den katolska kyrkan kollapsa.
Men Mariakulten, modersmyten, är ett täckelse för flykten från Fadern. När Fadern kastrerats till förmån för den ömma modern gör sedan sönerna vad de vill med arvet.

Det eviga Jesusbarnet som aldrig växer upp, som är evigt förpassat till moderns knä är så vekt och klent att det måste ha en ställföreträdare, som  i sin person gör anspråk på att vara bärare av alla de titlar som enbart tillkommer Jesus själv. Påvedömet i sig är med andra ord en annan gud, den som kan denna maktutövnings historia kan bara dra slutsatsen är det är ett ständigt och återkommande brott mot det första budet: 'Du skall inga andra Gudar ha mig förutan.'

Den evigt lidande, korsfäste men aldrig uppståndne är en annan subtil förvanskning. Den uppståndne är den som är verksam i sin kyrka genom sin Ande, den enbart korsfäste gör ingenting alls, han behöver kyrkan som sin ersättare. Romkyrkans anspråk är att utanför henne finns ingen sann kyrka, och utanför den sanna kyrkan finns ingen frälsning. Det är alltså inte Gud som sänder sin son som räddar, utan det är kyrkan som genom sina verk frälsar. Ett fint ord för den föreställningen är 'ekklesiolatri', dvs kyrkan som avgud. Kyrkans heliga mysterier, dvs 'sakramenten' är dess  frälsningsverktyg. Det enda som kallas 'mysterion' dvs 'sacramentum', i bibeln är detta: den hemlighet som innebär att Gud har kommit i kötts gestalt och genom den andliga pånyttfödelsen tar sin boning i de troende. Varken dop, nattvard, etc kallas någonsin för ett 'mysterium' i biblen. Det hindrar inte Rom från att modfifiera och avika från den tro som är en gång för alla given åt de heliga.'

'Kyrkan' är inte betjänt av att dess medlemmar kan sin bibel. Den är betjänt av de kan de delar av bibeln som kyrkan filtrerat ut åt dem och tacknämligt  tolkar 'rätt' åt dem. Vilket gör att Den Helige Ande som inspirerat skrifterna inte har det tolkningsföreträde som med rätta tillkommer författaren utan fastmer ersätts av 'kyrkans' maktgremium. Då ligger fältet fritt att skapa hundratals dogmer som alla tilldelas status i par med Jesu egna ord, dogmer som dessutom direkt motsäger vad som redan är skrivet.

'Du skall inte förtära blodet, för i blodet är livet, och det livet tillhör Gud.' I Guds, Faderns Sonens och den Helige Andes Ord är det den största styggelse att förtära blodet. Den katolska läran om ' transsubstantiationen' lär att vid prästens ord  förvandlas nattvardens vin och bröd till sannskyldigt Jesu kött och blod. Nattvardsfirandet är därmed minst förbjuden förtäring eller  som värst religiös kannibalism.  Nattvardsteologin kör med andra ord över det som står skrivet och ersätter det med en mysterikults handlingar, ett veritabelt trollerinummer. Ingen troende i urkyrkan ansåg sig fira nattvard på det viset. Denna nattvardssyn är en produkt av kyrkans lära, inte av Guds ord.

Exemplen kan göras hur många som helst. För att sälla mig till Rom måste jag sluta tro att bibeln är Guds ord, och börja tro att bara kyrkans läror rätt förstår bibeln.  Jag måste sluta tro att Jesus erbjuder frälsningen och barnaskapet genom andlig pånyttfödelse den 'kyrkan' förutan. Jag måste börja tro att den som inte har sitt godkännade av denna 'kyrka' kommer till helvetet, oavsett vad den människan är i Guds ögon. Jag måste acceptera att det avslutade och evigt effektfulla offer Jesus fullbordade på Golgata måste upprepas var gång man firar mässan. et al et al

Under tusentals år har Rom gjort anspråk på att ha rätt att döda de som ifrågasätter Rom. Den makten har begränsats av tidernas nya ordningar i omvärlden. då gör hon som gör anspråk på att vara den evigt öföränderliga  helomvändning i taktik, men inte i syfte. Idag vänder hon kuttingen och erbjuder sin generösa barm och pjåskar med sina avfälliga barn, ger dem vad religöst ögongodis de kan sukta efter och ' visar sig' storsint.  För att sedan hon slutit dem i sin famn kväva dem.

Vi blev av den helige Ande varnade för allt det som Rom står för.  I skrifterna! Som Rom alltså använder för att legitimera vad som skrifterna själva förbjuder. När det passande bibelordet finns förstås, annars hävdar man sin andliga tradition som garant för tolkningens gudomliga sanktion.

Skall människosonen, när han kommer finna tro på jorden? Han frågar inte efter en kyrka, han frågar efter den tro som låter Gud vara sann om än var människa befinns vara en lögnare.
Inte den tro som en gång för alla givits åt de heliga, men väl den tro som genom 'Kyrkans' förvandlingsnummer erbjuds oss istället.

Min väg bär inte till Rom. Det skulle för mig vara ett övergivande av de friska källorna till förmån för ett nersölat och giftigt flöde. Att följa i spåren av dem som övergivit Jesus och nu springer efter hans mamma skulle vara liktydigt med att ha börjat i Anden och sluta i köttet.


Teddy Donobauer

Share:

Read More