Vad Darwin inte kunde veta, vill 'naturalismen' heller inte kännas vid.

The 2015 Nobel Prize in Chemistry was awarded to Tomas Lindahl, Paul Modrich, and Aziz Sancar for their work on the molecular mechanisms of DNA repair processes.^[5][6]

Det är med stigande förvåning som jag noterar den totala tystnaden om detta nobelpris i kemi och dess konsekvenser för det som sedan Charles Darwin har framhållits som varande evolutionens dominerande motor.

Den grundläggande koden, den biologiska grunden för allt liv är som numera de flesta vet den s k DNA sekvensen. Det är en liten begränsad serie proteiner som kan arrangeras i olika följder, olika långa kedjor. Detta är den informationsbas som alla organiska företeelser i hela skapelsen är byggda på. Varje art byggs efter sitt eget program. Det programmet existerar ingen annanstans än i redan levande individer av arten. Denna information byggs bara upp till en arttypisk individ under förutsättning att informationen i DNA överförs från en 'föräldraindivid' till en' avkommaindivid' på en mängd olika sinnrikt konstruerade sätt. DNA måste existera för att det skall bli individer av en viss typ. DNA åstadkommer ingenting utanför den art i vilken den alltså redan finns.

Frågan om varifrån denna oerhört informationsrika biokemiska katalog kommer kan inte besvaras av att studera DNA i sig. Hypoteserna om detta livets nyckel faller i olika kategorier. Alla har det gemensamt att inget svar i sig kan fastslås med det som man allmänt kallar 'vetenskapliga bevis'.

Hypoteserna förblir mer eller mindre sannolika gissningar. Inget mer, oavsett om man tror på Naturen, Evolutionen eller  något som hänskjuts till det utomvärldsliga, tex Gud. Konsekvenserna av vilket ursprung man anser vara det sanna skiljer sig dock radikalt åt, så det har visst värde att förstå sambandet mellan de olika hypoteserna och deras effekt på hur kunskapen om DNA sedan används på olika forskningsområden.

I den levande cellen utsätts DNA för konstant påverkan. Ideliga fel sker i strukturen, både när de är på plats och när de reproduceras. Dessa  förändringar kallas för mutationer, och all vetenskaplig forskning vet att 99.99% av dessa mutationer är skadliga för organismen. Det är ett under att några friska individer existerar alls. Hur kommer det sig att dessa skadliga förändringar inte slår igenom fullt ut? 

Ja, det var detta som 2015:s nobelpris i kemi lyfte fram. Inom den levande organismen finns det förutom det DNA som kodar varje levande cell med hela organismens samlade information också andra agenter, ideliga skador möts av en armé av reparatörer. Hela tiden är all organism utsatt för angrepp, och hela tiden slåss en inre, artegen armé mot angreppen och dess effekter. Mutationer repareras i den takt som de uppstår. DNA kodar också in denna räddningsverksamhet.

När reparationen misslyckas inträffar ett av tre olika tillstånd, nu kommer några svåra ord:

1. an irreversible state of dormancy, known as senescence
2. cell suicide, also known as apoptosis or programmed cell death
3. unregulated cell division, which can lead to the formation of a tumor that is cancerous

Översatt: 1 ett sömnlikande tillstånd där cellen inte kan utföra något arbete och blir 'senildement'

                2 cellen begår självmord, programmerad celldöd, apoptosi

                3 okontrollerad celldelning som kan leda till tumörbildningar av olika slag, inte sällan dödlig                          cancer

Det som aldrig händer är att det ur en misslyckad reparation framkommer den sorts makroförändring som gör att denna art av varelse kommer i närheten av att bli en annan art. Om reparationen misslyckas skapar mutationen inte förutsättningar för nya eller andra former av liv utan enbart den existerande organsimens nedsatta funktionalitet och i förlängningen en destruktion, en degeneration av den existerande fullt funktionella organismen.

Enligt evolutioneteorin är det mutationer i DNA som orsakas av miljötryck, mattillgång, miljöpåverkan som genom det s  k naturliga urvalet isoleras och i nästa generation kodar upp föräldra DNA till den nya art DNA som ger upphov till livets diversifikation.

Eftersom 99,99 % av alla mutationer är skadliga..
och eftersom antalet nödvändiga mutationer som måste inträffa samtidigt för att kunna selekteras måste påverka en stor mängd av det humana genomet för att alls ge en förändring på individbasis i avkomman, och överhuvudtaget aldrig skapar en annan art..
och eftersom reparationstrupperna eliminerar mutationerna redan när de uppkommer...

Så kan evolutionens påstådda drivkraft  med 99,99%s säkerhet avskrivas som varande en meningsfull förklaring för livets utveckling. Det som aldrig händer i den verkliga världen kan heller inte hållas för vetenskapligt sannt i någon som helst mening.
Mutationer som per definition är skadliga för organismen repareras eller dödar sin värd. De kan inte förklara positiva, avancerade nya livsformer. Framför allt kan de inte förklara samband mellan arter annat än som parallella livsformer som byggs ungefär samtidigt av samma grundmaterial.

Alla vetenskapsmän värda sitt namn vet att ur en art kommer bara samma art, den variation som arterna uppvisar är inte en produkt av mutationerna utan av att organismen i sig håller grundinformationen så intakt, trots mutationerna, att dess genetiska mångfald kan formas efter den miljö som organsimen lever i. Om miljötrycket ökar  negativt uppstår inga nya arter,  de gamla dör ut.

Så vitt jag förstår har samtidens vetenskap för alltid slagit undan fötterna på den "primus motor" som Charles Darwin en gång torgförde med så stor framgång.  Om denna insikts spridning hör vi ännu väldigt lite. Men det kommer säkert..

Darwin framstår alltmer som ett barn som lekte med legoklossar som han totalt missförsytod syftet med.


Teddy Donobauer 30 januari 2016

Share: