Allt som kommer i säck, dvs i nutida tappning, det har varit i historisk påse långt långt innan det fått sin gestalt i nutiden. Min blogg heter' 'inget nytt under solen'. Jag menar bokstavligen att när det gäller ideér ideologier och tankemönster så är det inte mycket nytt som har inträffat i mänsklighetens historia, i en eller annan form har praktiskt taget allting som vi tänker idag tänkts från mänsklighetens begynnelse. Jo tankarna har utvecklats, satts in i nya sammanhang, tolkats och anpassats, men grundtankarna är inte så många och inte så komplexa i sig.
Ett av samhällsdebattens återkommande honnörsord är ordet 'solidaritet'. Socialdemokratin står och faller med sin förmåga att omsätta det ordet i politisk handling och konkret samhällelig verklighet.
Vissa grundtankar innefattas av ordet. Vi är bekanta med uttrycket solid, dvs någonting är enhetligt, sammanhållet och gediget gods inifrån och ut. Människor förekommer i en mängd olika färger former och dussintals andra skillnader. Men mänskligheten är ett enda solitt faktum. Ansvarsfull politik är därmed ute efter en sak endast: att ge alla samma förutsättningar och att förvänta från alla samma medansvar.
Däri ligger problemet: alla är inte likadana, men alla skall behandlas rättvist, dvs olika!! Om de visserligen är en enda mänsklighet men inom den spännvidden har tusentals olika förutsättningar och behov så måste solidaritet vara mer än en schablon som alla skall formas av, det måste vara en möjlighet till individuell behandling under gemensamma och överenskomna tak. Gränserna för vad var och en kan förvänta sig måste sättas av gemensamma insikter om vad som är möjligt i en resursbegränsad värld, annars får de få övertrassera det gemensamma kontot. Det vore osolidariskt, för de fås överkonsumtion innebär allas brist på sikt. Det är ju en av kärnorna i tanken på det förnyelsebara samhället och uthålliga användandet av världens resurser.
I den allmänna historielöshetens mingelbrus har många uppfattningen att solidaritet är ett socialistiskt begrepp som man kan ha något slags monopol på. Men även en ytterst ytlig analys visar omedelbart att det är lånegods och kanske rent av plagiat och därmed tankestöld från det begrepp som den kristna kyrkan kallar 'agapä'.
Solidaritet andas, men uttalar inte i klartext, att politik måste handla om kärlek. Kärlek i sin tur har förvandlats till amorös, sexuell eller asexuell medmänsklig trevlighet, en flyktig känsla som byter mål men aldrig mening. Men kärlek talar vi inte om när vi målar solidaritet. Väldigt få av oss älskar sina medmänniskor i den bemärkelse som ordet kärlek har i nutiden. Solidaritet är ändå ett derivat av 'agapä' som betecknar en helt och hållet självutgivande kärleksdimension. Föremålet för denna agapä är den andra människans bästa, kanske till och med på min bekostnad.
Skillnaden mellan solidaritet och agapä är att medan den som känner till agapä är beredd att avstå från egna plusvärden för att ge till de som står i större brist i nästa led, så betyder solidaritet att alla skall kräva lika mycket av dem som har mer än vi i nästa gruppering högre upp på den sociala skiktningens stege. Dvs medan agapä letar efter vad den kan ge vidare har solidaritet blivit en täckmantel för 'vad kan vi göra anspråk på för vår egen skull'. Drivkraften i agapä, som är ett grekiskt ord flitigt förekommande i bibeln, är ett handlande som Gud står för. Det finns ingen sådan extern motor för solidaritetsbegreppet. I sin skönaste ursprungliga form skulle solidaritet vara 'att ge inte för att få, utan för att befria de som äger för mycket till att förmedla till dem som har för lite'. DVS exempel som visar på att man inte förlorar om man ger, utan vinner på att andra får.
Åsikten att bara jag skall ha det bättre innebär att alla får det sämre. Insikten att ingen borde få mera innan alla fått tillräckligt är av något större värde för de många..
I modern tappning har ordet solidaritet blivit en plattform för gruppegoism, habegär och kravställningsmekanismer, och riktningen är då att med politiska styrmedel tvinga den som har att lämna ifrån sig det någon annan vill ha. Det är en eftergift åt den sorgliga insikten att den mänskliga naturen i sig själv inte vet av någon självutgivande kärlek alls. Vi är alla mer eller mindre släkt med blodigeln. Se där ett av bevisen på ofullbordat evolution.
Agapä förutsätter att någon har visat verklig solidaritet: dvs till hundra procent har delat våra villkor, och med full insikt om vår fattigdom har givit oss det vi inte förtjänade men väl behövde.
Om ordet solidaritet uppdaterades närmare sitt ursprung skulle det också få en bättre politisk tyngd.
Det var i biblisk säck innan det kom i politisk påse. Men det har de flesta aldrig hört talas om.
Ett av samhällsdebattens återkommande honnörsord är ordet 'solidaritet'. Socialdemokratin står och faller med sin förmåga att omsätta det ordet i politisk handling och konkret samhällelig verklighet.
Vissa grundtankar innefattas av ordet. Vi är bekanta med uttrycket solid, dvs någonting är enhetligt, sammanhållet och gediget gods inifrån och ut. Människor förekommer i en mängd olika färger former och dussintals andra skillnader. Men mänskligheten är ett enda solitt faktum. Ansvarsfull politik är därmed ute efter en sak endast: att ge alla samma förutsättningar och att förvänta från alla samma medansvar.
Däri ligger problemet: alla är inte likadana, men alla skall behandlas rättvist, dvs olika!! Om de visserligen är en enda mänsklighet men inom den spännvidden har tusentals olika förutsättningar och behov så måste solidaritet vara mer än en schablon som alla skall formas av, det måste vara en möjlighet till individuell behandling under gemensamma och överenskomna tak. Gränserna för vad var och en kan förvänta sig måste sättas av gemensamma insikter om vad som är möjligt i en resursbegränsad värld, annars får de få övertrassera det gemensamma kontot. Det vore osolidariskt, för de fås överkonsumtion innebär allas brist på sikt. Det är ju en av kärnorna i tanken på det förnyelsebara samhället och uthålliga användandet av världens resurser.
I den allmänna historielöshetens mingelbrus har många uppfattningen att solidaritet är ett socialistiskt begrepp som man kan ha något slags monopol på. Men även en ytterst ytlig analys visar omedelbart att det är lånegods och kanske rent av plagiat och därmed tankestöld från det begrepp som den kristna kyrkan kallar 'agapä'.
Solidaritet andas, men uttalar inte i klartext, att politik måste handla om kärlek. Kärlek i sin tur har förvandlats till amorös, sexuell eller asexuell medmänsklig trevlighet, en flyktig känsla som byter mål men aldrig mening. Men kärlek talar vi inte om när vi målar solidaritet. Väldigt få av oss älskar sina medmänniskor i den bemärkelse som ordet kärlek har i nutiden. Solidaritet är ändå ett derivat av 'agapä' som betecknar en helt och hållet självutgivande kärleksdimension. Föremålet för denna agapä är den andra människans bästa, kanske till och med på min bekostnad.
Skillnaden mellan solidaritet och agapä är att medan den som känner till agapä är beredd att avstå från egna plusvärden för att ge till de som står i större brist i nästa led, så betyder solidaritet att alla skall kräva lika mycket av dem som har mer än vi i nästa gruppering högre upp på den sociala skiktningens stege. Dvs medan agapä letar efter vad den kan ge vidare har solidaritet blivit en täckmantel för 'vad kan vi göra anspråk på för vår egen skull'. Drivkraften i agapä, som är ett grekiskt ord flitigt förekommande i bibeln, är ett handlande som Gud står för. Det finns ingen sådan extern motor för solidaritetsbegreppet. I sin skönaste ursprungliga form skulle solidaritet vara 'att ge inte för att få, utan för att befria de som äger för mycket till att förmedla till dem som har för lite'. DVS exempel som visar på att man inte förlorar om man ger, utan vinner på att andra får.
Åsikten att bara jag skall ha det bättre innebär att alla får det sämre. Insikten att ingen borde få mera innan alla fått tillräckligt är av något större värde för de många..
I modern tappning har ordet solidaritet blivit en plattform för gruppegoism, habegär och kravställningsmekanismer, och riktningen är då att med politiska styrmedel tvinga den som har att lämna ifrån sig det någon annan vill ha. Det är en eftergift åt den sorgliga insikten att den mänskliga naturen i sig själv inte vet av någon självutgivande kärlek alls. Vi är alla mer eller mindre släkt med blodigeln. Se där ett av bevisen på ofullbordat evolution.
Agapä förutsätter att någon har visat verklig solidaritet: dvs till hundra procent har delat våra villkor, och med full insikt om vår fattigdom har givit oss det vi inte förtjänade men väl behövde.
Om ordet solidaritet uppdaterades närmare sitt ursprung skulle det också få en bättre politisk tyngd.
Det var i biblisk säck innan det kom i politisk påse. Men det har de flesta aldrig hört talas om.
