"Jag har givit dem ditt namn"

Namnkunnigheten är störst bland dem som utger sig för att vara Jesu ställföreträdare, som anser sig vara hans profeter och som drar människor till sig, sin verksamhet och sin "rörelse". Yeshua Meshiach, Iesous Christos, Jesus Kristus är det banér som viftas över huvudena och åberopas som garant för att de som således drar männskor till sig gör det i Hans namn. Men den ena efter den andra visar sig ha lerfötter och vanärar det namn som de använt för sina syften.

"Jag har kommit i min Faders namn och med hans makt bakom mig, men det tar ni inte emot, men om någon annan kommer i sitt eget namn och utan all annan auktoritet än sin egen, då är ni genast  på bettet och villiga att ge denna inträngling er uppmärksamhet och helhjärtade stöd. Hur kan ni tro på mig när ni hela tiden söker bekräftelse, ära och status från varandra  utan att för ett ögonblick söka den bekräftelse som kommer från den ende som är Sann Gud? Joh 5:43f

"Många skall komma i mitt namn, de kommer att missbruka det och använda det för att själva få uppmärksamhet och till och med hävda att de själva är  'den smorde', Christos, och de kommer att vilseleda många."  Matt 24:5  Mark 13:6

Det är frånvaron av den personliga kännedomen om vem Herren är och vad Hans namn betyder som är orsaken till vindflöjelsens tvärvindiga trosliv. Det är denna brist som gör att människor  kastas omkring av varje ny läras vinddrag. Det är skälet till att de följer vad som syns vara utan att ha kriterier för att bedöma vad som bör vara. De saknar urskiljningsförmåga mellan vad som sägs och vart det leder därför att de aldrig har lärt känna den som är densamme igår dag och för alltid.  De har en längtan efter något och nöjer sig när de får något även när det dagen efter visar sig inte ha varit något annat än varmluft, tomma löften och kattguld. Skillnaden mellan guld och kattguld är att det förra ligger på den botten dit bara den seriöse guldgrävaren når medan kattguldet är lätt uppvispat ur slammet och flyter upp när man rör om i vaskpannan. Men det kan inte växlas in  mot något av värde alls.

Andlig mognad.

Paulus är väl optimistisk när han deklarerar den status som man förväntar hos de troende: "Så skulle vi inte längre vara barn i fråga om andlig mognad, inte längre kunna drivas hit och dit  av varenda nymodighet i lärorna , och inte heller utnyttjas av skrupelösa människor som för egen vinning drar fördelar av vår bristande kunskap." Ef 4:14   Men läs vidare om vilka effekter denna mognad skulle ha:  Ef 4:17-20 "Därför säger jag detta och varnar er i Herren: lev inte längre så som hedningarna lever. Deras tankar är tomma, deras förstånd är förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och förhärdade i sina hjärtan. Avtrubbade kastar de sig ut i orgier och ägnar sig åt all slags orenhet och får aldrig nog." Slutklämmen är majestätisk: "Men det är inte så ni  har lärt känna Kristus".  

Vad är det då att lära känna Herren?

"Detta är evigt liv, att de känner dig Fader, och den som du har sänt." Joh 17:3

Det handlar om livskunskap på djupet av mitt eget väsen. Det är en kännedom om Gud som kommer sig av Guds närvaro i mig. "Den som tar emot mig får rätt att kallas Guds barn därför att detta mottagande av Sonen medför Guds Faderns närvaro genom den Helige Ande." Därför är pånyttfödelsen ett absolut måste för att någon skall kunna säga sig vara troende. Det handlar inte om att ha en serie trosutsagor i skallen som vid behov kan avlämnas som en trosbekännelse. Det är en närvaro i hjärtats innersta tronrum.  Om ingen är närvarande i detta  tronrum är det bara tomrum. Ett tomrum som likt blodigeln ständigt ropar, ge, ge, ge men aldrig får nog.

Antingen sitter där det egna jaget, Egot, den rest av mänsklighet som synden aldrig lyckats förstöra men väl förvrida till oigenkännlighet. Då är den människan sig själv nog och har ingen annan gud än sig själv eller någon gud som hon har skapat till sin egen avbild. Eller så sitter där det jag, det sanna 'jag själv' som genomgått en genomgripande pånyttfödelse. Hon har avklätts all den förra människans ego och iklätts den nya. Hon var från födelsen formad  till den fallne Adams avbild men är nu nydanad i Kristi likhet. Kvar finns hennes personlighet, men utan den 'adamitiska' benägenheten att knuffa undan Gud från sin plats i centrum av hennes liv. Hon känner Gud, en ständig närvaro som understundom fyller hela hennes livsrum som ett tempel där Guds härlighet uttränger allt annat.

Att känna och känna till.

Att känna Gud är då alltså först en fråga om att bli delaktig av det nya livet. Men sedan följer den andra delen. Den att lära känna vad detta nya liv har för konsekvenser på alla de livsområden som någonsin kan komma en människa till del. Och det är här som det skrivna ordet kommer in i bilden. Man behöver inte ha varit i närheten av ett "bibelstudium" för att bli ett Gudsbarn. Men man förblir bara barn i exakt det förhållande som man  har till Faderns försörjning för livet genom  de levande ord som Gud har låtit förpacka i formatet "Bibeln", dvs böckerna.

"Ni rannsakar skrifterna för att ni menar er ha liv i dem. Bra så, men varför kommer ni då inte till mig som är det livet för att också få det?"  Det är inte texten som är liv utan den verklighet som texten beskriver. Ordet är levande när det tas emot av den som lever. Ord som inte tas emot i tro är verkningslösa. (Heb 4:2) Tron på ordens innebörd leder till Honom som är liv, inte rabblandet av orden.  Kunskapen är baserad på vad vi redan vet om skrifterna från deras egna utsagor om sig själva.

"Allt vad som är skrivet, skrevs för oss."
"Detta är skrivet för att vi inte skulle förfuska vårt andliga arv så som de gjorde som levde under förra förbundets tid. Läs och lär er undvika deras synder."
"I alla skrifterna från fordom finns det undervisning om vem Jesus Kristus är. Att då inte rannsaka skrifterna är det samma som att vara ointresserad av Guds ord. Och då är man heller ingen av Guds tillbedjare."
"Alla skrifterna är till för att vi genom dem skall bevara vårt hopp, hur det än ser ut i världen"


Att känna är alltså också att känna till, att kunna, att veta på vem man tror, och förstå konsekvenserna av vad man således tror. Det är innehållet i uppgiften att göra lärjungar. Först att se till att de blir sådana Guds barn som vill höra Guds röst, sedan tala med dem om vad Gud redan har sagt, så att de nu kan höra Gud tala och veta skillnaden mellan Guds röst och alla andra röster i världen. Vi använder begreppet 'kanon' (inte i bemärkelsen Haubits eller Granatkastare) om bibelns böcker och menar med det att här finns givet ett rättesnöre som fungerar som vattendelare mellan världens alla böcker. Denna bok är den mot vilken alla andra står sig slätt. För de ord som utsägs i denna är de som Ordet i sig har lämnat åt oss så att vi kan ta del av  "allt vad jag har lärt er".

Ett andligt uppvaknande kommer oftast genom att människor återigen tar Gud  och Guds ord på större allvar än alla människotankar och människorörelser i samtiden.

"Jag känner er inte, gå bort ifrån mig, ni ville tala om mig men inte lära känna mig. Ni ville inte stå för mitt namn inför er samtid, jag kommer inte att nämna era namn inför min Fader i er framtid."

"Detta är evigt liv, att de känner dig,  Fadern, den ende Sanne Gud, och den som du har sänt, hans Son Jesus Kristus."

Hur absurd är inte teologi och ekumenik och käbbel om organisationsfrågor, som inte leder fram till detta slags kunskap, i ljuset av denna entydiga profetia?

---

Björn Donobauer, Doncaster 17 februari 2018

Share: