J.D Unwin: Kulturskymningens mekanismer

"När de som bäst ropar 'allt är väl, allt är väl' rycks de bort och ingen minns längre deras namn"

Sammanblandningen av utvecklingshypotesen om arternas uppkomst med föreställningen om att samhällets utveckling är en idelig och gradvis förbättring där varje ny era förebådar nya erövringar av friheter och färdigheter är ett misstag. I själva verket följer civilisationerna uppgång och fall en cykel som är likadan i alla de civilisationer som kommit och gått. De kommer och går nämligen på samma sätt. Vår egen västerländska, s k postmoderna civilisation står i tur att svepas bort.

Din och min 'civilisation'. Vad nu detta ord egentligen betyder, för i fråga om barbari och förmåga att åsamka oss själva ond bråd död är ordet inte en synonym till 'högre medvetande' 'bättre humanism' eller 'en ny tidsålders folk'. Det är snarare en fråga om att beskriva möglet på osten som "Ostens tillväxt."

Under de första halvan av förra seklet dominerades synen på sex av den freudianska revolutionen. Alla samhällsproblem är, menade han, resultatet av den hämmade sexualiteten. Frigjorde vi oss bara från alla de restriktioner som inte minst då det viktorianska samhället stod som primärt exempel för, skulle 'den nya mänskligheten' visa sina framfötter. Paradiset är synonymt med fri tillgång till skamlös sexualitet. Det virtuella fadermordet och den mer eller midre virtuella incesten med den egna modern är medicinen till människans frigörelse, Denna 'liberté' har rullat över Europa i en historisk 'frigörelsevåg' som vi i nutiden inte ens anar slutet på. Merparten förefaller att applådera den och den senaste tiden har vi då sett att gränserna för friheten att göra som vi vill hela tiden flyttas framåt. Senast uttryckt i liberala ungdomsförbundets konsekventa demontering av 'du skall inte'.

Den som vi valde att lyssna på och 'tro' på var kokainmissbrukaren, den av en tyrannisk far 'verklemte' juden Freud.  På annan plats i min blog beskriver jag märkvärdigheten att han under några år bodde några kvarter från Adolf Hitler i Wien. Men vi borde kanske ha lyssnat på en helt annan röst från början av förra seklet. Hans namn är okänt för alla andra än en trång inre krets av socialantropologer och forskare på området etnisk moral.

Joseph Daniel Unwin var professor  i ethnologi och social antropologi i Oxford och Cambridge och 1934 kom hans opus magnum: 'Sex and Culture', ut på Oxford University Press. Jag äger ett ex av originalutgåvan.  Nyfiken som han var på de mänskliga samhällenas utveckling fann han det intressant att upptäcka att den psykoanalytiska tolkningen av sexuella frihetsbegränsningar, nästan som i en bisats gjorde gällande att när den sexuella energin inte får fritt spelrum så 'sublimeras den' och skapar det vi kallar civilisation!  Psykoanalytikerna drog inga växlar på det i kulturella termer. Men det var spåret som Unwin följde.  I en gigantiskt upplagd forskning studerade han 80 olika folks historia, sexuella friheter och begränsningar, världsbild och gudsbild (det existerar inga ateistiska kulturer i den kända världen), över 5000 år av 'utveckling'.

Vad han fann ville han inte först torgföra därför att han inte hade någon uppfattning som skulle bekräftas genom hans studier  och därför mottogs även av honom själv mot hans vilja, och det dessutom på tvärs emot tidens rådande anda. Men han gjorde sin 700 sidor stora avhandling och levererar sina slutsatser om relationen mellan kontrollerad sexualitet och den sociala dynamik som låter nationer att både expandera och växa upp i kulturellt,  intellektuellt och finansiellt.

 Jag citerar Aldous (Du nya sköna Värld) Huxley som sammanfattar Unwins forskningsresultat:

Aldous Huxley wrote;

Unwin's conclusions, which are based upon an enormous wealth of carefully sifted evidence, may be summed up as follows. All human societies are in one or another of four cultural conditions: zoistic, manistic, deistic, rationalistic. Of these societies the zoistic displays the least amount of mental and social energy, the rationalistic the most. Investigation shows that the societies exhibiting the least amount of energy are those where pre-nuptial continence is not imposed and where the opportunities for sexual indulgence after marriage are greatest. The cultural condition of a society rises in exact proportion as it imposes pre-nuptial and post-nuptial restraints upon sexual opportunity.^[2]

According to Unwin, after a nation becomes prosperous it becomes increasingly liberal with regard to sexual morality and as a result loses it cohesion, its impetus and its purpose. The process, says the author, is irreversible:

The whole of human history does not contain a single instance of a group becoming civilized unless it has been absolutely monogamous, nor is there any example of a group retaining its culture after it has adopted less rigorous customs.^[3]

Sammanfattat: Varje mänskligt samhälle befinner sig i en av fyra möjliga faser eller tillstånd. beroende på den aktuella fasen har det samhället mer eller mindre energi till det som vi kallar samhällssbygge. Det zoistiska samhället kännetecknas av sexuell frihet före äktenskapet och nära nog obehindrad sexuell frihet efter dess ingående. Lägst tillgänglig energi finns i de samhällen där sexuella friheten släpps lös. Ett samhälles kulturella uppgång står i direkt proportion till dess reglering av sexualiteten och sexutlevelsens tillgänglighet. Ett samhälle som släpper alla hämningar förlorar sin inre sammanhållning, sin drivkraft och förmågan att nå sina mål. Processen är inte reversibel.

I hela den kända mänskliga historien finns det inte ett enda exempel på att en grupp människor nått civilisation utan att vara absolut monogama, och det finns heller inte en enda grupp som lyckats bevara sin kulturella nivå efter det att det har släppt sin reglering och accepterat 'liberalare' regler.

Notera att Unwin inte är vare sig teolog eller filosof på den kristna sidan. Men han konsterar att bara där det finns en monoteistisk gudsbild finns den moraliska förmågan att sätta gränser för den sexuella utlevelsen. När månggudadyrkan och eller förlusten av tron på 'högguden' inträder faller ramverket, och då börjar nedgången i samhället. Det finns inga polyamorösa samhällen som har en hög form av monoteism.

Ju fler gudar och gudinnor, dessto mindre sexuell självkontroll och därmed sammanhängade förutsättning för samhällelig expansion och kulturell tillväxt. Tvärtom: religionen sexualiseras.

I ett avsnitt berör han en av kärnfrågorna: betyder begränsningen av sexualiteten att det legitimerar männens sexualitet på kvinnans bekostnad? Den sexuella frihet som finns innanför det samhällsbevarande regelverket måste vara rättvist fördelad. Det har den sannerligen inte varit. Det uppstår en konflikt mellan två begrepp som tycks vara lika vid första anblicken: Sexuell frigörelse och sexuell promiskuitet. Men benar man ut detta ser man att sexuell lössläppthet och gränslös tillgång till sexuell utlevelse alls inte är det samma som 'frihet under ansvar med bibehållen begränsad sexuell utlevelserätt'. Men då samma frihet för båda könen.

Hur går det alltid för folk och nationer som befriar sig från sin Gudstro? De förfaller alltid moraliskt, förr eller senare, Det är också Unwins slutsats, och den som har brytt sig om att läsa hur det moraliska tillståndet var i civilisation efter civilisation i generationen innan den försvann från maktens tilja drar snart samma slutsats. Någon kommer in och sopar bort de som har förlorat sin moraliska ryggrad. Historielösheten skördar har feta lagrar av dumhet i vår samtids tolkning av det degenererade som varandra 'frigörelse'. Fångarna putsar sina galler och kallar dem juveler.

Mot den bakgrunden är att notera att det tar en mansålder för den fulla effekten av ett sådant paradigmskifte att implenteras. Dödryckningarna tas av de perspektivlösa för livstecken, men samhällets inre är angripet av gudlöshetens kräfta, oeftergivligt.  Från 1968 till 2018 är en mansålder.

Det kan inte bara vara jag som ser att islam kanske kommer att vara den piassavakvast med vilken Europa rensas från en dekadent  civilisation, för även om islams äktenskapssyn och våldsmoral är förfärlig i våra liberala ögon, så är de kanske att föredra framför dem som  i sin sexuella frigörelseiver nu också vill ha rätt att ha sex med sina närmaste och sina döda.

Jag är ju Kristustroende så jag sneglar på vad Gud tycker. Jag vet vad Gud tycker: "När ni har kommit till landet som jag gett er, och ni då uppför er så som de folk som fanns där före er, så kommer det landet att utspy också er. Gör inte så...'

Sa jag att en sådan utveckling var omöjlig att hejda? Nä Unwin säger det. Men jag vet att Nineveh, den stora staden fick sin dom, men den gjorde bättring och levde 150 år till. I all sin dom ihågkommer Gud barmhärtighet. Ingenting är omöjligt för Gud..

Teddy Donobauer 26 februari 2016, rev 2018

Share:

Read More

Behöver Jesus vikarie?

"Vicarius Christi.."

I ganska tidiga samtal om församlingsledarnas roll  (Inom hundra år efter Jesu död) förekommer tanken att församlingens ledare/biskopar (som då ännu alltid var plurala) på ett visst sätt ju är Guds representanter i församlingen. Detta därför att den helige Ande som alla de troende skulle vara beklädda med gemensamt är bärare av sanningens ande som lär oss att hålla allt vad Kristus har befallt är församlingens garant för Guds närvaro mitt i församlingen. Guds 'vikarie' i församlingen är den Helige ande.

Men det är inte vad som menas  när Rom gör påveämbetet till Kristi ställföreträdare.

Gemene man uppfattar nog att om någon skall vara någons ställföreträdare så borde det finnas en del gemensamt mellan ställföreträdaren och den i vars direkta uppdrag denne verkar. Gör man då en jämförelse mellan Förebild och Ställföreträdare i fallet Kristus-Påven riskerar man att slå sig för pannan. Kan dessa två överhuvudtaget ha minsta samband? Har ställföreträdaren överhuvudtaget varit i kontakt med företrädaren? Med vem talar påvarna i sina böner?

En av många förklaringar till att mångfaldiga människoskaror går i Roms ledband är att dessa skaror inte själva känner till Jesus annat än genom Roms filter och läror. De kan aldrig ha läst den heliga skrift på egen hand. Hade de gjort det skulle de ha kunnat se med egna ögon de totala skillnaderna mellan  Jesus själv och den som nu skall anses vara hans sanna ställföreträdare i världen.

Varför behöver någon en vikarie som själv lovar: 'Se jag är med er, alla dagar intill tidens ände.
Varför skall någon som genom sin helige Ande bor i den troende ersättas av en åldrad  'extrapappa' i Rom när hela himlen är tillgänglig för den som har barnaskapets ande?
Varför behöver vi en vikarie då den egentligen ju aldrig lämnar oss?   Dessutom en vikarie som föraktar äktenskapet som varande mindre andligt, som pådyvlar oss matregler som fastetider, som för fram falska läror om allt mellan nattvarden till kvinnokulten Maria?


  Äktenskapet ska hållas i ära hos alla[b] och den äkta sängen bevaras obefläckad, för Gud ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare. 5  Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.[c] 6 Därför kan vi frimodigt säga:

Herren är min hjälpare,
    jag ska inte vara rädd.
Vad kan en människa göra mig?[d]

7  Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er. Se vad deras liv har lett fram till och ta efter deras tro. 8  Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.

9  Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror. Det är gott att bli styrkt i sitt hjärta genom nåd och inte genom regler om mat[e] som inte har hjälpt dem som har sysslat med sådant. 10  Vi har ett altare[f] från vilket tabernaklets tjänare[g] inte har rätt att äta. 11  Offerdjurens blod bärs in i det allra heligaste av översteprästen som syndoffer, men kropparna bränns upp utanför lägret. 12  Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att helga folket med sitt eget blod.

13  Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. 14 Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma. 15  Låt oss därför ständigt genom honom frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar[h] hans namn. 16  Och glöm inte att göra gott och dela med er, för sådana offer behagar Gud.

17  Lyd era ledare och rätta er efter dem, för de vakar över era själar och ska avlägga räkenskap. Låt dem göra det med glädje och inte suckande, för det skulle inte vara lyckligt för er.

Varför behövs det en vikarie när det i själva verket är en 'ersättare och usurpator' som  Il Papa är?
"Non habeam papam, habeam Christus!"

Share:

Read More

Den gudlösa kristendomen

Kristen bekännelse omfattade tills ganska nyligen hos alla kyrkorna  att Gud har uppenbarat sig i och genom sin Son. Sonen är det 'användarvänliga gränssnitt' som förenar Gud och människa. Syndafallets främlingsskap  som har satt människan på kant med Gud, med skapelsen, med medmänniskan, och sig  själv har i detta 'gränssnitt' givits försoningen som en nådegåva.

Vem Kristus är framgår utan minsta tvekan av de skrifter som ännu skenheligen läses, i urval och inte sällan under besvärat mumlande.  Han  är Faderns son, men Fadern är tillika alltid Abrahams, Isaaks och Jakobs Gud.  Guds löften om frälsning till hela världen ges genom det judiska folket, uppfylls i det judiska landet och är för alltid förbundet med den judiske människosonen, Jeshua från Nazareth.

En kristen bekännelse av antisemitiskt snitt där judarna antingen förpassas till historiens dammiga arkiv, eller där man gör antizionism till täckmantel för judehat i gemen, betyder då i klartext att kyrkan inte längre har någon Gud som den som i de heliga skrifterna har identifierat sig själv som den  enda Gud som är.

Det är uppenbart att den lutherska kyrkans ställning till vem Gud är i allra högsta grad är ambivalent för att nu vara vänlig. Uppsalas slirande på punkten Israel visar med all önskvärd tydlighet att det inte längre är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud som är avsedd  när trosbekännelsen läses i mässan.

Bekännelsen till Gud är därmed losskopplad från Guds löften, den har omdefinierat Gud Fadern och Sonen och berövat dem den identitet som de tillsammans har bragt till ljuset genom den Heliga Skrift. Det har med andra ord skett en fundamental 'fanflykt', mer eller mindre i det tysta. Gradvis har en värdeglidning skett så att kyrkan nu aktivt spottar på  Abrahams avkomma efter Isak, till förmån för hans avkomma genom Ismael.

Ofrånkomligen har den därmed också tagit farväl från en frälsning genom tron allena, bekostad av nåden, till förmån för en gärningarnas självfrälsninglära och diverse annat religöst allmängods. Den hävdar till och med att Israels gud är den samme som Allah, vars anhängare  i dominerande grad bara har ett för ögonen: sina halvbröders utplåning.

Kyrkan står därmed alltmer på deras sida som i det profetiska perspektivet går upp mot Jerusalem, inte för att möta den uppståndne Jesus Kristus, judasonen, gudasonen, utan för att med de skränande hoparna  kräva 'korsfäst, korsfäst' ännu en gång, denna gång för hela det judiska folket.

Om den hade läst: "Den som rör vid dig Israel, rör vid min ögonsten, säger härskarornas anförare", skulle de kanske ändå dröja på steget att överge den tro som en gång för alla är given till, ja eller i varje fall de heliga: oss. Men hon hastar och skyndar att sälla sig till Guds fiender mitt i sin katedrala präktighet.

Betyder det att vi okritiskt skall acceptera den moderna staten Isaels  göranden och låtanden? Långt ifrån. Staten Israel är lika lite Guds stat som Kyrkan är det samma som Kristi kropp. Men det betyder att om vi inte vill förstå att Guds Israel nu som alltid  består av både 'får och getter', precis så som kyrkan gör det, och aktivt isolerar Israel för dess missgärningars skull (medan vi gör business av våra egna) också separerar oss från Gud själv.  I Israel av idag finns fortfarande den rot i vilken vi bara är en ymp. Israel skall 'se honom som de har stungit' och omvända sig till Meshiach.  Israel måste böja knä för Honom. Kyrkan gör det nämligen allt mindre. Den dagen då Israel 'ser' Honom som kommer i Herrens namn, och sjunger "Hosianna Davids son", kommer  vara en dag under stort betryck och stor nöd för hela världen.  Det är bara en tidsfråga tills det sker. Men synen hastar.

En kyrka som inte längre står för den ende Guden och den som Han har sänt, som inte längre står fast vid Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, den vars löften ges till först till Israel och sedan till hela världen, men som ändå låtsas hålla gudstjänst har en fråga att besvara: Vilken Gud har ni valt  att dyrka sedan ni har fjärmat er från den ende Sanne?

Hon läser den aaronitiska välsignelsen, men avskyr Aarons folk. Hon har en form av  utvärtes religiositet men saknar Gudsfruktan. Hon ger läppars betygelser åt en främmande gudomlighet, en som ingen i den kristna kyrkan skulle ha vågat ens nämna vid namn. Genom att numera stå emot den judiske Kristus är kyrkan  i sig själv en av alla de 'antikrister' som skulle komma.

Hon lär ut de tio buden till sina konfirmander men överträder varje söndag det första budet: "Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig, eller i stället för mig."

Om denna kyrka skall bestå?

Hus på sand gör inte det när stormen kommer.

Teddy Donobauer

Share:

Read More

Vad Darwin inte kunde veta, vill 'naturalismen' heller inte kännas vid.

The 2015 Nobel Prize in Chemistry was awarded to Tomas Lindahl, Paul Modrich, and Aziz Sancar for their work on the molecular mechanisms of DNA repair processes.^[5][6]

Det är med stigande förvåning som jag noterar den totala tystnaden om detta nobelpris i kemi och dess konsekvenser för det som sedan Charles Darwin har framhållits som varande evolutionens dominerande motor.

Den grundläggande koden, den biologiska grunden för allt liv är som numera de flesta vet den s k DNA sekvensen. Det är en liten begränsad serie proteiner som kan arrangeras i olika följder, olika långa kedjor. Detta är den informationsbas som alla organiska företeelser i hela skapelsen är byggda på. Varje art byggs efter sitt eget program. Det programmet existerar ingen annanstans än i redan levande individer av arten. Denna information byggs bara upp till en arttypisk individ under förutsättning att informationen i DNA överförs från en 'föräldraindivid' till en' avkommaindivid' på en mängd olika sinnrikt konstruerade sätt. DNA måste existera för att det skall bli individer av en viss typ. DNA åstadkommer ingenting utanför den art i vilken den alltså redan finns.

Frågan om varifrån denna oerhört informationsrika biokemiska katalog kommer kan inte besvaras av att studera DNA i sig. Hypoteserna om detta livets nyckel faller i olika kategorier. Alla har det gemensamt att inget svar i sig kan fastslås med det som man allmänt kallar 'vetenskapliga bevis'.

Hypoteserna förblir mer eller mindre sannolika gissningar. Inget mer, oavsett om man tror på Naturen, Evolutionen eller  något som hänskjuts till det utomvärldsliga, tex Gud. Konsekvenserna av vilket ursprung man anser vara det sanna skiljer sig dock radikalt åt, så det har visst värde att förstå sambandet mellan de olika hypoteserna och deras effekt på hur kunskapen om DNA sedan används på olika forskningsområden.

I den levande cellen utsätts DNA för konstant påverkan. Ideliga fel sker i strukturen, både när de är på plats och när de reproduceras. Dessa  förändringar kallas för mutationer, och all vetenskaplig forskning vet att 99.99% av dessa mutationer är skadliga för organismen. Det är ett under att några friska individer existerar alls. Hur kommer det sig att dessa skadliga förändringar inte slår igenom fullt ut? 

Ja, det var detta som 2015:s nobelpris i kemi lyfte fram. Inom den levande organismen finns det förutom det DNA som kodar varje levande cell med hela organismens samlade information också andra agenter, ideliga skador möts av en armé av reparatörer. Hela tiden är all organism utsatt för angrepp, och hela tiden slåss en inre, artegen armé mot angreppen och dess effekter. Mutationer repareras i den takt som de uppstår. DNA kodar också in denna räddningsverksamhet.

När reparationen misslyckas inträffar ett av tre olika tillstånd, nu kommer några svåra ord:

1. an irreversible state of dormancy, known as senescence
2. cell suicide, also known as apoptosis or programmed cell death
3. unregulated cell division, which can lead to the formation of a tumor that is cancerous

Översatt: 1 ett sömnlikande tillstånd där cellen inte kan utföra något arbete och blir 'senildement'

                2 cellen begår självmord, programmerad celldöd, apoptosi

                3 okontrollerad celldelning som kan leda till tumörbildningar av olika slag, inte sällan dödlig                          cancer

Det som aldrig händer är att det ur en misslyckad reparation framkommer den sorts makroförändring som gör att denna art av varelse kommer i närheten av att bli en annan art. Om reparationen misslyckas skapar mutationen inte förutsättningar för nya eller andra former av liv utan enbart den existerande organsimens nedsatta funktionalitet och i förlängningen en destruktion, en degeneration av den existerande fullt funktionella organismen.

Enligt evolutioneteorin är det mutationer i DNA som orsakas av miljötryck, mattillgång, miljöpåverkan som genom det s  k naturliga urvalet isoleras och i nästa generation kodar upp föräldra DNA till den nya art DNA som ger upphov till livets diversifikation.

Eftersom 99,99 % av alla mutationer är skadliga..
och eftersom antalet nödvändiga mutationer som måste inträffa samtidigt för att kunna selekteras måste påverka en stor mängd av det humana genomet för att alls ge en förändring på individbasis i avkomman, och överhuvudtaget aldrig skapar en annan art..
och eftersom reparationstrupperna eliminerar mutationerna redan när de uppkommer...

Så kan evolutionens påstådda drivkraft  med 99,99%s säkerhet avskrivas som varande en meningsfull förklaring för livets utveckling. Det som aldrig händer i den verkliga världen kan heller inte hållas för vetenskapligt sannt i någon som helst mening.
Mutationer som per definition är skadliga för organismen repareras eller dödar sin värd. De kan inte förklara positiva, avancerade nya livsformer. Framför allt kan de inte förklara samband mellan arter annat än som parallella livsformer som byggs ungefär samtidigt av samma grundmaterial.

Alla vetenskapsmän värda sitt namn vet att ur en art kommer bara samma art, den variation som arterna uppvisar är inte en produkt av mutationerna utan av att organismen i sig håller grundinformationen så intakt, trots mutationerna, att dess genetiska mångfald kan formas efter den miljö som organsimen lever i. Om miljötrycket ökar  negativt uppstår inga nya arter,  de gamla dör ut.

Så vitt jag förstår har samtidens vetenskap för alltid slagit undan fötterna på den "primus motor" som Charles Darwin en gång torgförde med så stor framgång.  Om denna insikts spridning hör vi ännu väldigt lite. Men det kommer säkert..

Darwin framstår alltmer som ett barn som lekte med legoklossar som han totalt missförsytod syftet med.


Teddy Donobauer 30 januari 2016

Share:

Read More

Peterstol och Petersplats. Katolska myter..

En av den katolska kyrkans mest påfallande mytbildningar  handlar om att det från aposteln Petrus skulle ha förekommit en rakt nedstigande obruten linje av handpåläggningar från Påve till Påve. En handpåläggning som skulle garantera att det som Jesus givit åt Petrus nu med säkerhet placerats i den nuvarande påven och verifierar hans mandat som den kristna kyrkans överhuvud och Jesu Kristi ställföreträdare på jorden.

Den som kan sin bibel vet med säkerhet att Petrus har en framträdande plats i urkyrkan. Men ingen mer framträdande plats än apostlarna i gemen. Och framför allt vet man då att Petrus hade en specifik roll: den att fullborda kallelsen att predika Kristus för det judiska folket.  Den apostel som hade uppdragit att föra det till 'hedningarna' var inte Petrus, utan Paulus.

Petrus var den som förnekade Kristus inför dem som undrade om inte Petrus var 'en av dem'. Det var Petrus som ideligen gick emot de klara befallningar som Jesus givit. Det var Petrus som blev tillrättavisad av Paulus när evangeliet inte fick förmedlas fritt från tvånget att också vara 'judiskt'.

Enligt en sentida legend, skapad av litterära föreställningar men alldeles utan faktagrund, skall Petrus ha rest till Rom. Förföljelse skall ha utbrutit mot den judiska sekt som kyrkan ansågs vara, Petrus skall ha lämnat Rom, men på väg bort mött den uppståndne Jesus som sägs ha varit på väg in i Rom, för att där korsfästas igen. Petrus ska ha frågat Quo Vadis? (Vart går du) Och när han fick svaret vänt om och sedan korsfästs, möjligen upp och ner, i Rom.

Nå varifrån kommer dessa fantastiska uppgifter? Från en dokumentation  som kallas de "pseudo-isadoriska" skrifterna från  900talet EFTER Kristus. Dvs nära tusen år efter Petrus död. Var dog Petrus? I varje fall inte i Rom.

Vem av apostlarna hade 'de oomskurnas väl lagt på sin tjänst?' Paulus. Vem var någonsin på besök i Rom? Paulus. Vem skrev brevet till församlingen i Rom? Paulus. Vem ville vara med i den andliga skörden i Rom? Paulus.

Så varför är inte Paulus den förste påven? För att det ännu tog fler hundra år innan någon ens kom på tanken att kyrkan skulle ha ett sådant ämbete, en sådan galjonsfigur, en sådan ställföreträdare för den kristnas församlingens enda överhuvud, Kristus själv.

Tolkade  hans samtid hans uppträdande och uppgift som särskild eller annorlunda än någon annan apostels? Ingalunda. Hade han själv ett enda påstående om att han skulle ha ansett sig vara speciell? Han skrev två brev... inte en susning om särställning. I ett av sina brev gör han gällande att han betraktar Paulus skrifter som jämställda med det övriga av Guds heliga ord. Ord som vissa människor förvanskar, sig själva till betydande men.  Det säger han inte om sina egna.. fast hans brev är lika mycket en del av den heliga skrift som Pauli skrifter.

Att  en särskild apostolisk påvlig välsignelse skulle vare sig ha funnits eller kunnat förmedlas vidare faller på sin orimlighet. Alla apostlarna la händer på människor till välsignelse: blev alla beklädda med påvlig status? De flesta påvar, så vitt jag vet alla, har dött INNAN en ny påve valts. Varför behöva välja en påve när det borde ha kunnats ordna med successionen medan den förre levde? Eller har de redan döda påvarna lagt händer på den levande kardinal som sedan blev deras ersättare och efterföljare?

Påven kan vara en skurk, har så varit under många tider, påven kan vara en varmt troende kristen, fångad i en roll och ett gyllene fängelse. Påven kan förtjäna respekt som chef för en stor och mäktig organisation med makt att döda vem de vill var som helst i världen. Men kan också ses som en garanti för kvinnors lidande under patriarkatet. Kan ses som direkt ansvarig för den celibatära läran och dess onaturliga sexualsyn som lett till miljoner övergrepp på kvinnor och barn av perverterade präster.

Men påven är aldrig mer än människa. Varje anspråk på att vara Jesu Kristi ställföreträdare, att vara fullkomligt höjd över motsägelse och missuppfattning, höjd över villfarelse eller makthunger, är en direkt motsägelse av Guds ord: I alla stycken felar vi ju alla. Utan undantag.

Att följa efter till 'Rom' är att abdikera från all sund bibelläsning, och tillika ett övergivande av den Helige Ande vars uppgift det är att 'lära oss att hålla allt vad Kristus har befallt oss.' Kristus! Inte den romersk-katolska kyrkan.


Vill någon läsa  vad den Ortodoxa kyrkan anser om Roms anspråk går det utmärkt: http://www.oodegr.co/english/papismos/dogma/petros_rwmi1.htm

Roms anspråk som moderkyrka åt alla är en myt, en lögn och ett folkbedrägeri utan motstycke.

Teddy Donobauer

Share:

Read More

Nej, alla vägar bär inte till Rom.

Rubrikerna är många.
Ulf Ekman har konverterat till den romersk-katolska kyrkan.
Den nye påven är en sann Fransiscus,
Påven kommer till Sverige i höst.
Många svenska präster lutar mot Rom..

Rom anser att bibeltolkningen i enlighet med den egna tradition som finns inom den romerska kyrkan är tillförlitlig och att dess tolkning inte är en förvanskning från det ursprungliga budskapet utan den andliga evolutionen av den.
Det med ensamrätt i kraft av en teologisk konstruktion om Påveämbetets ofelbarhet. Det Rom säger, är sanning. Punkt

Moderkyrkan kallar alla sina avfälliga barn, det vill säga alla de andra hundratals miljonerna av troende som inte är katoliker, att krypa tillbaka in i modersfamnen, att ta emot den generösa nåd som kyrkan erbjuder och upphöra att stå emot GUD. För det är bara hos Rom som Gud verkligen talar. Allt utanför kyrkan är kätteri och avfällighet.

Mariakulten är en integrerad del av Moderskyrkan, utan den skulle den katolska kyrkan kollapsa.
Men Mariakulten, modersmyten, är ett täckelse för flykten från Fadern. När Fadern kastrerats till förmån för den ömma modern gör sedan sönerna vad de vill med arvet.

Det eviga Jesusbarnet som aldrig växer upp, som är evigt förpassat till moderns knä är så vekt och klent att det måste ha en ställföreträdare, som  i sin person gör anspråk på att vara bärare av alla de titlar som enbart tillkommer Jesus själv. Påvedömet i sig är med andra ord en annan gud, den som kan denna maktutövnings historia kan bara dra slutsatsen är det är ett ständigt och återkommande brott mot det första budet: 'Du skall inga andra Gudar ha mig förutan.'

Den evigt lidande, korsfäste men aldrig uppståndne är en annan subtil förvanskning. Den uppståndne är den som är verksam i sin kyrka genom sin Ande, den enbart korsfäste gör ingenting alls, han behöver kyrkan som sin ersättare. Romkyrkans anspråk är att utanför henne finns ingen sann kyrka, och utanför den sanna kyrkan finns ingen frälsning. Det är alltså inte Gud som sänder sin son som räddar, utan det är kyrkan som genom sina verk frälsar. Ett fint ord för den föreställningen är 'ekklesiolatri', dvs kyrkan som avgud. Kyrkans heliga mysterier, dvs 'sakramenten' är dess  frälsningsverktyg. Det enda som kallas 'mysterion' dvs 'sacramentum', i bibeln är detta: den hemlighet som innebär att Gud har kommit i kötts gestalt och genom den andliga pånyttfödelsen tar sin boning i de troende. Varken dop, nattvard, etc kallas någonsin för ett 'mysterium' i biblen. Det hindrar inte Rom från att modfifiera och avika från den tro som är en gång för alla given åt de heliga.'

'Kyrkan' är inte betjänt av att dess medlemmar kan sin bibel. Den är betjänt av de kan de delar av bibeln som kyrkan filtrerat ut åt dem och tacknämligt  tolkar 'rätt' åt dem. Vilket gör att Den Helige Ande som inspirerat skrifterna inte har det tolkningsföreträde som med rätta tillkommer författaren utan fastmer ersätts av 'kyrkans' maktgremium. Då ligger fältet fritt att skapa hundratals dogmer som alla tilldelas status i par med Jesu egna ord, dogmer som dessutom direkt motsäger vad som redan är skrivet.

'Du skall inte förtära blodet, för i blodet är livet, och det livet tillhör Gud.' I Guds, Faderns Sonens och den Helige Andes Ord är det den största styggelse att förtära blodet. Den katolska läran om ' transsubstantiationen' lär att vid prästens ord  förvandlas nattvardens vin och bröd till sannskyldigt Jesu kött och blod. Nattvardsfirandet är därmed minst förbjuden förtäring eller  som värst religiös kannibalism.  Nattvardsteologin kör med andra ord över det som står skrivet och ersätter det med en mysterikults handlingar, ett veritabelt trollerinummer. Ingen troende i urkyrkan ansåg sig fira nattvard på det viset. Denna nattvardssyn är en produkt av kyrkans lära, inte av Guds ord.

Exemplen kan göras hur många som helst. För att sälla mig till Rom måste jag sluta tro att bibeln är Guds ord, och börja tro att bara kyrkans läror rätt förstår bibeln.  Jag måste sluta tro att Jesus erbjuder frälsningen och barnaskapet genom andlig pånyttfödelse den 'kyrkan' förutan. Jag måste börja tro att den som inte har sitt godkännade av denna 'kyrka' kommer till helvetet, oavsett vad den människan är i Guds ögon. Jag måste acceptera att det avslutade och evigt effektfulla offer Jesus fullbordade på Golgata måste upprepas var gång man firar mässan. et al et al

Under tusentals år har Rom gjort anspråk på att ha rätt att döda de som ifrågasätter Rom. Den makten har begränsats av tidernas nya ordningar i omvärlden. då gör hon som gör anspråk på att vara den evigt öföränderliga  helomvändning i taktik, men inte i syfte. Idag vänder hon kuttingen och erbjuder sin generösa barm och pjåskar med sina avfälliga barn, ger dem vad religöst ögongodis de kan sukta efter och ' visar sig' storsint.  För att sedan hon slutit dem i sin famn kväva dem.

Vi blev av den helige Ande varnade för allt det som Rom står för.  I skrifterna! Som Rom alltså använder för att legitimera vad som skrifterna själva förbjuder. När det passande bibelordet finns förstås, annars hävdar man sin andliga tradition som garant för tolkningens gudomliga sanktion.

Skall människosonen, när han kommer finna tro på jorden? Han frågar inte efter en kyrka, han frågar efter den tro som låter Gud vara sann om än var människa befinns vara en lögnare.
Inte den tro som en gång för alla givits åt de heliga, men väl den tro som genom 'Kyrkans' förvandlingsnummer erbjuds oss istället.

Min väg bär inte till Rom. Det skulle för mig vara ett övergivande av de friska källorna till förmån för ett nersölat och giftigt flöde. Att följa i spåren av dem som övergivit Jesus och nu springer efter hans mamma skulle vara liktydigt med att ha börjat i Anden och sluta i köttet.


Teddy Donobauer

Share:

Read More

Solförmörkelsen tolkad

Den 21 mars 2015 inträffar en hel solförmörkelse över oss.  Mitt på dagen tystnar fåglarna. Alla djur smyger sig undan. Skymning lägger sig för de minuter då månen passerar framför solen och nästan helt utplånar dess strålkraft. En corona av utslungad solhetta syns genom de svärtade brillorna. Men den gigantiska solen är dold för världen.

Solen är 1,392,530 kilometer i diameter.

Månen är 3,476 kilometer i diameter

Solen är över 400 gånger större än månen.

Det är bara på grund av de exakta avstånden mellan Jorden, månen och solen som den lilla plutten förmår att 'skymma solen'. Det är som att se på en elefant och föra upp sin egen hand framför det egna ansiktet till det läge där elefanten inte syns. Då förstår man hur det kan komma sig att solen kan förmörkas av en sådan dvärg.

Vår jord är den enda himlakropp vi känner till med ett sådant märkligt fenomen.
När jag för många decennier sedan studerade Bibelns första bok slogs jag av denna märklighet att vi hade en värld där det fanns ett 'direkt' ljus om dagen och ett 'lånat' ljus om natten. Så småningom hade jag studerat igenom hela bibeln och fann undan för undan att det för varje fysiskt fenomen fanns en andlig motsvarighet. Jag kom till sist att förstå att 'allt man kan veta om Gud är uppenbarat i hans skapelse, men genom att tillbe skapelsen istället för skaparen' blir människan fördummad.

Så jag började se efter om det fanns paralleller mellan jord-måne-sol. Andliga företeelser  som i ljuset av den fysiska verkligheten kunde förstås bättre.
Snubblade förstås på kopplingen mellan jorden-världen, månen (det lånade nattljuset)- församlingen, och Kristus-Solen.

Lyssna bara: 'Ni är satta som himlaljus i världen för att upplysa mörkret, bland dessa mörkrets fångar lyser ni som himlaljus i natten'
'Vi alla som med avhöljda ansikten ser Honom lyser....'
'Sådan Han är så är vi i världen'
'Hans ansikte var såsom solens i sitt starkaste sken'
'Verka tills dagen kommer' (det är natt nu... ifall ni inte märkt det. Månen är satt att vara det mindre  ljuset som lyser om natten.)
'Ljuset kom och mörkret hade ingen makt däröver'
'Ha inte sådan omsorg om det jordiska att ni förlorar sältan. Sätt inte ljuset under sädmåttet'

Kristus har för oss samma position som solen har till jorden.
Vi har samma position till Kristus som månen till Solen. Vi belyses av Honom och blir honom lika så som ett derivat liknar sitt ursprung. Vi lyser som ljus bara så länge vi inte tillåter månförmörkelsen som kommer av att vi låter världens vishet och görande, tankar och villfarelser skymma Kristus.
Om vi låter världen komma mellan oss och Kristus ökar den kristna församlingen på världens mörker med sin egen förmörkelse. Och ute i det mörkret är mycket tandagnissslan, gråt och förtvivlan.
Om församlingen växer sig så stor att den skymmer Kristus blir Han som är Alfa och Omega skymd för den värld som törstar efter ljus samtidigt som den skyr det.

Att solen skymmer månen händer ju aldrig.. För den kärlek Kristus har till sin församling är sådan att den 'sitter tillsammans med Honom i himlarymderna'.

Kyrkohistorien är en enda lång serie Kristusförmörkelser. Tillståndet i den nutida kristenheten skymmer Kristus till förmån för en ändlös rad småpåvar, storpåvar och andra tillfälliga fixstjärnor som snart nog sveps ner av himlavinden ner till den redan förödda jorden.

'Hur är du fallen du strålande morgonstjärna'

Solförmörkelsen i morgon är en livs levande predikan. Undrar hur många kyrkor som kommer att ge plats för den?

Share:

Read More

Hur läser du?

Med anledning av ett nyvaknat intresse för att läsa bibeln från pärm till pärm kan det vara aktuellt att lägga en liten baskunskap i skålen. För att läsningen av det som vi allmänt kallar "det gamla förbundet" skall vara mindre mödosamt bör man kanske först läsa de nyckeltexter som finns i det förnyade förbundets texter. Eller för att säga det så många känner igen sig bättre: läs vad NT säger om GT innan du läser GT.

'Allt det som skrevs i den förra tiden skrevs för att fungera som en varning för dem som levde då, men nedskrevs för oss som lever nu, så att vi inte har begär till det som ledde till deras olycka'

'All skrift är utandad av Gud och nyttig till lärdom, tillrättavisning, förmaning och bestraffning'

'Med början i Lagen, Profeterna och skrifterna, förklarade Jesus för dem vad som var skrivet om Honom själv i dem alla.'

Fram till dess att Jesu död och uppståndelse har inträffat befinner sig samtliga bibelns författare i den värld som ännu ser livet som i alla väsentliga avseenden något inom tiden och rummet. Evighetsfönstret är ännu inte öppet. Allt vad som hänger samman med liv och leverne finns i sinnevärlden och är av jordisk karaktär. Det har sin början och sitt avslut i det fysiska livet. Syndens lön är den fysiska döden..

Hoppet om ett liv efter detta, ett evigt liv som tar sin början här i världen men inte avgränsas av denna värld eller till den börjar först med Uppståndelsen. Den antyds i några små glimtar i några texter i förra förbundet, men bara som genom ett svärtat glas. Nu ser vi till fullo.

Förra förbundets texter beskriver det förbund som slöts under de villkor som gäller för en värld där Gudsrelationen är markbunden, tidsbestämd och ofullkomlig. Medan det var omsatt i reell utövning av en gemensam tro i lära och ritual var det ändå inte bara det: det pekade i all sin jordiska bristfällighet framåt mot sin fullbordan. Denna fullbordan kommer oss till del genom det förnyade förbundets skrifter. 'Lagen kom genom Moses, men nåd och sanning genom Jesus Kristus.' Moses förutsåg Jesus, och allt det som fastställdes genom det Moses fick se var förebilder om det som skulle komma.

Läser man nu förebilderna som om de var föreskrifter för oss läser man alltså in en gammal ordning i ett nytt förbund. Det kallar Paulus för att åter falla i träldom. Därför att det nya förbundet har en andlig dynamik och verklighet som det förra aldrig kunde åstadkomma. Bara antyda. 'Låt inget nytt ok läggas på er! För att vi skall vara fria har Kristus frigjort oss!"
Israels folk var det i kraft av sin fysiska födelse under det förra förbundets villkor. I det nya kommer ingen in genom något kötts vilja utan enbart genom att bli född på nytt. Det förra förbundets natur var baserat på "hör och gör", Gud säger er vad som är rätt. gör det och det skall ske er som välsignelserna lovar, gör det inte och ni förlorar dessa, rubb och stubb.

Det nya förbundet tillhör inte dem som tror sig bli räddade genom att göra utan till dem som genom att 'tro liksom Abraham gjorde' blir delaktiga i ett nytt liv där Gud i oss vill göra det som är rätt. "Kristi kärlek nödgar oss till det" Utan pånyttfödelse kan ingen se Guds rike.

Guds kärlek kan inte förtjänas, den är enbart av nåd.  Utan egen förtjänst. Och denna nåd är sammanhängande med de många offer som finns uppräknade i Mose lag på följande vis: "bockars och kalvars blod kunde inte för evigt utplåna syndens konsekvenser, därför gav Guds Son sig själv till ett slutgiltigt offer, ett lamm slaktat från före världens begynnelse."

Vi läser det som förr var skrivet därför att det är en del av förklaringen till det som nu råder. Den nåd som bygger på ett fullkomligt offer en gång för alla, avslutat i och med att Guds Lamm har givit sig till lösen för många. Att fira nattvard som om det var ett upprepningsbart offer är att både negligera Gudsordet, nattvardens verkliga innebörd och det korsfäster Kristus om och om igen.

Bokstaven som dödar är inte texten i sig, utan tillämpningen av texten så att förebilderna omvandlas till föreskrifter. Det är en av kristendomens många synder mot Kristus.

Share:

Read More

"Vems är landet.."

Det är märkvärdigt att alla som har åsikter om vem som har rätten att bebo den omstridda landremsa som ömsom kallas Palestina ömsom Israel ömsom Kaanans land, tar sats  i någon historisk referenspunkt, men oavsett vid vilken tidpunkt de öppnat ögat och godtyckligt fastlagt att just denna punkt är basen så har de att ta ställning till det egentligt väsentliga.

Inget land tillhör någonsin någon av oss. Inget folk har bestående rätt till jorden, inga landsgränser är någonsin annat än godtyckliga om än aldrig så militärt försvarade chimärer. Folkrätt är inget som är skrivet i sten. Utan försvarare av en rätt existerar rätten bara som en dröm om någonting. Med alla rättigheter följer skyldigheter. Uppfylls inte skyldigheterna förloras rättigheter per automatik.

Den som saknar förmåga att försvara sitt land, förvalta sin jord, värna om själva förutsättningarna för människans borätt på jorden blir med tiden utspydd av själva jorden. Det faktum att människan värre än Afrikas gräshoppssvärmar uppfyller jorden ger sken av att jorden tillhör människan när den i själva verket bara är gäst hos verkligheten, och om gästen missköter sig slänger ägaren ut den.

Det borde alla som någonsin läst Bibeln och framför allt de som i någon mening "tror på Gud" vara fullt medvetna om. Men är uppenbarligen inte det. I debatterna om landsrätter och folkrätter hörs aldrig ett minsta knyst om dessa fundamentala premisser:

1 Äganderätten till jorden tillhör dess skapare. 'Himmelen och jorden tillhör Herren, jorden är hans fotapall.'

2 Ägaren har rätt att ge jorden till vem denne vill: 'När ni säljer jord kan ni inte sälja den för evigt, ni är bara främlingar och gäster hos mig, all jord som säljs skall åtföljas av återköpsrätt!'

3 Med jordägandet följer en moralisk skyldighet gentemot den egentliga jordägaren. Om dessa skyldigheter försummas upphör nyttjanderätten.

4 Jorden är i sig en egen kännande och agerande enhet som utan glipor samverkar med skaparen. "Om ni beter er vedervärdigt och vidrigt kommer själva jorden att spy ut er. Hela skapelsen våndas och rister som en kvinna i barnsbörd i väntan på sin befrielse från det förtryck den lider under.'

5 Gud, skaparen och ägaren förbehåller sig rätten att "tillsätta och avsätta folk och konungar, att ge landet åt vem Gud vill". Det kan vi ifrågasätta eller glömma, bete oss som om den var vår egendom, men det ändrar inget i sakförhållandet. 

6 Människan sattes att förvalta en skapelse som hon aldrig äger utan bara har till låns. För detta förvaltarskap människan skall avlägga räkenskap. 'Det är förelagt människan att en gång dö och sedan dömas.' Om vi förlorar insikten om vårt förvaltarskap blir vi självsvåldiga jordockupanter som förr eller senare slängs ut.
Detta är en del av 'teologin'. Den har ingen framträdande plats i kyrkolivet.

Teologi som tappar markkontakt är bara svärmeri.

Åter då till frågan om vem som kan ställa anspråk på det omstridda landet.

Landet mellan Dan (Laish) och Beer-Sheba, mellan Gaza och bergen på andra sidan Jordanfloden är platsen där hela den historia utspelar sig och ännu kommer att utspela sig som utgör jordankaret för det som är den tro som idag förkastas och undanskuffas till det historiska arkivet. Detta är landet Kaanan långt innan det blev landet Israel eller landet som plötsligt kallas för Palestina. Och tusentals år innan dessa politiska begrepp såg sitt tillfälliga ljus gavs detta land åt Abraham och hans avkomma. 

När Abram, som han då hette, uppmanades att lämna Ur i Kaldeen och resa till Kaanan befolkades landet av 11 olika stammar som sammantaget kallade 'Kaanans folk'. Dessa folk hade förverkat sin rätt att leva vidare i landet och det var Abrahams och sedermera Moses och Josuas uppdrag att sköta själva utrensningen. Det var detta land som Gud YHWH för evig tid gav åt sitt folk. 

"Ditt folk skall vara i Egypten i fyrahundra år, ty ännu har amoreerna (en pars pro tota beskrivning av de kanaaneiska stammarna) inte uppfyllt sina missgärningars mått."1 Mos 15:16, 2 Mos 3:8,17 

Men inte utan betydande moraliska förpliktelser och konsekvenser om de hos Gud inneboende missköter sig, så som de folk gjorde vilka levde där först. Om ingen skillnad längre finns mellan Israels folk och de folk som genom sitt liv förverkat rätten att bebo jorden så kommer även Israel att lämna landet för att i fångenskap och diaspora få tid och lägenhet att vända om till sin Herre och Gud. Som då återkallar sitt folk till det land han en gång för alla givit åt Abraham och Isaac och Jacob och alla dess avkomma. De återvänder inte för att de genom godhet och rättfärdighet har förtjänat det, uta för att det är där som Gud har för avsikt att möta dem till en slutlig omvändelse: "De skall se honom som de har stungit".

Det är detta skeende, denna återsamling som nu pågår, påskyndat av den antisemitism som judarna drabbas av i hela den s k civiliserade världen. 
Inget folk har rätt att äga något. Israel har inte 'rätt' till landet, de har bara rätt att hörsamma ägarens kallelse: kom hem, gör om och gör rätt! Det var för att de förtryckte änkan och främlingen och dödade profeterna som varnade dem som de hamnade ute i kylan.
Det kan de inte fortsätta med..

Den kallelsen rättfärdigar inte för ett ögonblick brott mot deras medmänniskor, det är ingen ursäkt för att förakta främlingarna ibland dem, men det ger dem borätten att bebo landet i sin helhet. Det är inte de gränser som fanns före 1967 eller före 1948 eller efter 70 eller efter 587 f Kr som gäller, utan de demarkationer som är givna i löftet. Till Abraham! Givet då och upprepat gång efter gång i tusentals år. Och den nerv som finns i uttrycket: nästa år i Jerusalem. Kommer alla judar att erkänna Messias? Det är inte av avgörande intresse för Guds löfte till hela världen genom det utvalda folket. Vad Gud har beslutat och utlovat och förutsagt kommer Gud att uppfylla. Det är kristen tro.

Säg bara inte att du tror på Gud om din Gud inte har minsta likheter med den Gud som är. Det första budet gäller nämligen: "Du skall inga andra gudar ha." Vilket namn du än valt för 'din' gud så finns i detta universum bara ett namn : "Jag Är den Jag Är."  Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Och Denne kommer att använda sig av Trump och Abbas för att nå målet: Israels folk återsamlat i hela landet och där skall Messias komma, ställa sig på Olivberget öster om Jerusalem och berget skall rämna och Guds härlighet skall synas över hela jorden.

I scenariot ingår en ny och slutlig förödelse för Jerusalem och ett världskrig där alla nationer vänder sig gemensamt emot Israel. Läs Sakarjas 14 kapitel. Deras elände blir en sista 'rening', ett skiljande av slagg från silvret. Med valkares såpa och guldsmeds eld kommer Israel att sållas som vete. Men när den saken är avklarat skall det äntligen vara slut på alla kananéer i Herren Sebaots hus.

Bjud frid över landet och folket. Framför allt inse att den som med egna uppsåt och människotankar angriper Israel rör vid Guds eget öga. Rätten och straffen står  Gud för. Det gäller alla olika slags folk som nu slarvigt klumpas ihop som 'palestinier' och det gäller den judiska nationen.

Nej och åter nej: Landet Israel i sinhelhet tillhör Gud, som ger det åt vem han vill, och det vet vi för löftet om detta är en grundnot i hela Skriften, och historien kan inte låta bli att uppfylla exakt vad Gud har sagt.

Och hör sedan..

Björn Donobauer, Doncaster

Share:

Read More

"För vem är judarna ett problem?"

Kardinal Richelieu blev en gång tillfrågad av Napoleon I om det fanns ett enda bevis för att Gud fanns. Hans svar: Les Juifs! Judarna!

Månne Napoleon häpnade och kliade sig lika mycket i skallen som vår samtid måste göra när den aldrig blir färdig med 'judeproblemet'? När den förhåller sig så ambivalent till både det judiska folket i all sin mångfald och världsvida spridning som till staten Israel, en produkt av en mängd omständigheter och beslut på högsta jordisk såväl som högsta himmelsk nivå. Det är inte för att de vill äta koshermat eller ha skäcktning av djur eller idkar manlig omskärelse som de hatas, inte heller för att majoriteten av världens mest framstående vetenskapsmän och musiker har judisk börd och att stora delar av finansmarknaden styrs av judiska intressen. Alla dessa 'skäl' är bara svepskäl.

Det verkliga skälet är att de en gång valdes framför alla andra folk att vara Guds instrument och synnerliga egendom. Och att deras existens är en nagel i ögat på just den värld som 'dyrkar andra Gudar'. Där juden, oavsett av vilka skäl, håller fast vid Gud har resten av världen avvikit till att tillbe allt mellan himmel och jord utom YHWH, det namn som är för heligt att ens uttalas. Oavsett hur många reformerta, sekulariserade eller orthodoxa judar världen än ser så är deras existens ett gudsbevis: Richelieu hade rätt. De har en sammanhängande livsberättelse  fullständigt sammanvävd med land och folk, historia såväl som framtid.

Alldeles oaktat staten Israels agerande i strävan att skydda sitt folk mot "intifada" och en värld i djup misstro mot judarnas demokratiska system, oaktat det faktum att den politiska enheten Israel inte är det samma som Gudsfolket Israel så är det som sker i Israel ett skeende som hela världen ideligen och i omedelbar framtid ofelbarligen kommer att upptas av. Deras skrifter är genomsyrade av förskingringen ut i världen och återsamlandet från den. Antisemitismen är en av motorerna bakom båda rörelserna. Dels den avsky för den judiska egensinnigheten som drev Rom att förinta Jerusalem efter det att andra gjort liknande manövrar 700 och mer år tidigare, dels den nationalsocialistiska tyska genociden och den illa dolda antijudiska stämning som uppehålls i nutidens förhållningssätt till Israel, Palestina och den övriga världens judar. Oavsett var judar finns undgår de inte drevet tillbaka mot det land som Gud en gång tog ifrån de gudlösa folkslagen som höll till där och som Gud för alltid, bokstavligen all tid, har lovat sitt folk.

Men deras vistelse i landet har alltid varit villkorad: "Om ni gör som de gjorde som bodde där före er.. då går det er likadant.. UT." Deras återsamling till Israel, deras lockrop till varandra "nästa år i Jerusalem" är till för att de där skall "se honom som de har genomborrat". Det är där i landet mellan Dan och Beer Sheba, mellan havet och bergen i Trans-Jordanien som de skall "lära känna Honom som de en gång förkastade."  De kallas och eller drivs samman, med eller mot sin vilja, till det land som är Herrens lott. För att där ta emot sin Messias, Honom som vi Kristustroende redan har lärt känna, kommer de att se med egna ögon, lika tydligt som ljungelden syns på himlen från öster till väster.

Detta kan man ha vilka synpunkter på som man vill, det ändrar inget i den plan som ingen av världens visa vare sig vill förstå eller kan ändra det minsta på.

Mina bröder och systrar i Abraham har svåra tider att vänta. Vi som stöder dem kommer att avskys för det stödet vi vill ge dem också. Vi kommer att hatas för att vi bekänner honom som de ser fram emot med orubblig judisk envishet. Detta är inget nytt. Det har varit nedskrivet i över 2000 år. Bibelkunskapens förkastande i folken och kyrkorna är en av faktorerna bakom förvillelsen i "judefrågan". För den som håller fast vid Ordet är det ingen som helst förvillelse.

Israel kämpar ännu med Gud. Israel haltar betänkligt ända tills den dagen då "Immanuel", han som är "Gud med oss", står på Olivberget och får marken att rämna och med sin muns svärd näpser all världens gudlöshet så som den kommer till uttryck i alla de nationer där Guds namn bara är använt som svordom eller täckmantel för sin egen form av självförgudligande.

Det är  mitt i denna, den sista, återsamlingen av folket Israel till landet  Gud gav dem, som vi rör oss, och det är mot denna oavvisliga process som antisemitismen inom både den sekulära världen och inom den avfallande kyrkans egna led skall förstås.

'Be att den dagen inte skall komma?' Lönlöst.. ' Samuel, det är inte dig de har förkastat i denna strävan att ha sin egen kung, det är mig YHWH  som de har förkastat. men också: "Han skall samla sin hjord som en Herde."

Och det kan ingen göra något åt. Men de som välsignar Israel välsignas av Israels Gud.

Share:

Read More

I vilken mening är bibeln 'sann'?

En av de största måltavlorna för löjet och angreppen på den kristna tron riktas mot Bibeln som varande 'sanningen'. Hävdandet att hela bibeln är Guds ord och att hela bibeln skall tas bokstavligen som den står har förmodligen varit en av de största anledningarna till att både kyrka och bibel kommit i totalt vanrykte. Bildstormarna har haft rena frispelet i att slå straffar i ett tomt mål. Inställningen att 'Hela Bibeln enbart är Guds ord och skall åtlydas' är inget annat än ett brott mot det första budet i Mose lag: du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig. Förhållningssättet kan bara kallas vid sitt rätta namn: 'Bibliolatri', dvs tillbedjan av bibeln  istället för Gud.

Bibeln själv, dvs 40 olika skrivare av det som gavs dem att säga och skriva, hävdar ingenstans att Bibeln är sanningen. De är däremot i fullständig enhet om att sanningen är en person: 'gränssnittet' mellan Gud och människa, Yeshua Meschiach, Jesus Christos.. eller hur ni nu vill stava det. Han säger det dessutom själv: 'Jag är Vägen, Sanningen och Livet.' den utsagan kan antingen förkastas eller accepteras, efter att den har förståtts. Inte förr. Och frågan är omedelbart självklar: om vad är 'Guds frälsare' (Yeshua) Sanningen?

Är han  'sanningen' om hur man bäst odlar ekologiskt? Är han sanningen om elektroniska kretsar? Sanningen om hydralikens lagar? Självfallet inte.. den kunskapen är inbyggd i den skapelse som är Hans och hans Faders, och den utrustning han givit till människan, skapad till Guds avbild, ger oss möjligheterna att upptäcka allt detta världsliga kunskapsflöde på (nästan) egen hand. Och för denna förmåga hyser han en orolig respekt: 'vad helst de företar sig kommer att lyckas dem'.

Vad är Han då sanningen om? 1) Sanningen om Gud: 'den som har sett mig har sett Fadern.' Den som vill veta något om Gud, något som inryms i de begränsningar som det är att vara skapad och inte själv skapare har i Honom den enda tillförlitliga källan. För den som vet sig vara begränsad och dödlig och i sig oförmögen att omfatta Gud annat än som viskningar och aningar har inget val: Guds skyltfönster är Guds Son, sann människa och sann Gud tillika. Det är ett entydigt besked som bibeln ger. Bibeln är sanningsvittne om den Gud som är Det är inte allt som kan sägas om Gud men det är allt människan kan fatta..

2) Han är också sanningen om människan. 'Sådan jag är sådana kan ni vara i världen'  Han är själv i sin person det lod som när det upphängs bredvid varje människa visar att varje människa är skev och vind i förhållande till det som en gång skapades. 'Alla är felviktade klot på livets bowlingbana och hur man än siktar rullar de ner i en eller annan sidoränna.'  Han är i sig själv väl förtrogen med den mänskliga verkligheten för han hann under sitt liv ibland oss bli prövad i alla avseenden så som vi, utan att falla under prövningen till att någonsin vara något mindre än sann Människa och heller aldrig mera. Det är sannolikt för att undkomma varje lodning som skulle visa människans sanna tillstånd som avståndstagandet från Bibeln och Vittnesbördet om Guds son är så allmänt utbrett idag. Kyrkan hjälper till det 'avfallet' genom att sätta sig själv i vägen för Kristus genom det grepp som den formella religionen utövar.

3) Han är också sanningen om hur hela skriften skall uttydas. 'Han utlade för dem vad som i lagen profeterna och skrifterna var sagt om honom.'  (dvs 'förra förbundets skrift') Och det är Han som är huvudinnehållet i det nya testanmente som nu gäller. Dessutom är det hans Ande som är primus motor och anföraren för allt som är skrivet i det vi slarvigt kallar NT.

Jesus Kristus är sanningen.
Bibeln är sanningsvittnet till denna Sanningens tid på jorden och dess konsekvenser.
Teologierna är de urval som människor gör ur Bibeln och på basis av dessa teologier skapas psykosociala strukturer som kommit att kallas 'kyrkan'.

Kyrkan, teologierna, och bibeltexterna kan alla hanteras, förstås eller tolkas så att de för sökaren till Kristus, eller ersätter Kristus med sig själva.

Kristus är sanningen
Bibeln är sannngen om sanningen
Teologi är en sanning om sanningen om sanningen
Kyrkornas varande och görande är sanningen om sanningen om sanningen om sanningen.

Urvattningen och fördunklingen av Sanningen med stort S går fort  igenom de efterföljande leden.
Bibeln skrevs  för att vi skall orientera oss till Honom, och genom tron på honom ha det liv som från början var Guds erbjudande till människan. Det kallas evigt, men evigt har inte med tid att göra, utan med den kvalitet som bibeln kallar 'att vara Guds avbild'. När kyrkan gjort bibeln till ersättare för gud dödar den tron med ett systematiskt missbruk av bibelordet.

När kyrkan gjort sig själv till sanningen är den bara en religion bland andra och har lika mycket med sanningen att göra som att en bild av en smörgås kan mätta en hungrig. När teologin utformar sig utan att göra rättvisa åt sanningsvittnet Bibeln så leder den ofelbart till en massa ord (logos) utan  Gud (theos).

Dagens 'teologi' har inte 'Guds ord' som annat än ett slags fossilerat minne och är helt och hållet i sådana rövarhänder som varken känner Gud eller skrifterna. Sig själva och världen till oändlig skada.


Teddy Donobauer

Share:

Read More

Freud och Hitler, motsatser och paraleller,

Den oheligaste alliansen någonsin...om de nu bara hade mötts hade vi kanske sluppit hundra år av vanvett..

Sigmund och Adolf

Så vitt jag har kunnat fastlägga bodde Sigmund Freud och Adolf Hitler i Wien samtidigt under några år i början av förra århundradet. Så vitt jag vet träffades de aldrig.

Wien var vid denna tid en träffpunkt för intellektuella eliter, musikaliska genier, drömmare av pan-germanska drömmar om ett stortyskt rike. Wien var då inte bara operettsångarnas drömmars stad utan även hederliga människors mardömsstad.

Sigmund Schlomo Freud är en av de första förespråkarna för användande av Kokain. Vissa nervösa neuroser har sitt säte i näsan, kokain botar... Hoppla!

Juden Freud formulerar den märkliga tesen att sonens frigörelse från fadern innebär ett virtuellt dödande av fadern, och ett sexuellt övertagande av modern, ett ersättande av fadern helt sonika. Inte helt olikt hur lejonhanen dödar sin rivals barn för att säkerställa sin egen linjes framgång. Fast här handlar det om fratricid, dvs fader mord. Men bara som ett inre emotionellt drama i vuxenblivandets tjänst. Så möts grekisk mytologi och psykoanalytisk teoribildning.

Några kvarter bort kluddar Adolf Hitlar på linneduk. En gränslöst betuttad mor håller sin son för ett geni i vardande. En gränslöst totalitär fader förnims i bakgrunden. Som för övrigt hos Sigmund.

Men kluddandet övergår till social engenieering drömmar. Hur formar man en människotyp som är fri från defekter? Man idealiserar vissa rasegenskaper.

Man hittar ett ariskt ideal, trots att man själv i inget avseende är bärare av detta ideals egenskaper. Man identifierar fiender till detta ideal. Man inser någonstans längs vägen att det finns ett väldigt hinder till det ariska brödraskapet. Så länge Fadern regerar kan sönerna inte ta makten.

Det judiska folket och dess andliga avkomma, den kristna kyrkan, är de enda som i Gud finner en Fader, sin fader.

Sönerna kan inte bilda våldets brödralag om Fadern straffar deras pubertila tilltag. Infantiliseringens våldsamma spiral kan inte brinna om inte Fadern dör. Övergreppen mot kvinnorna och barnen kan inte ske i en kultur där Fadern lyfter sonen ur moderns famn och ger sonen manlig resning innan hans mandom reser sig mot kvinnans kön. Kvinnorna skulle lyftas ur mödrars famn för att bli starka självständiga kvinnor, innan de tvingas på rygg i barnafödande medan de ännu själva är ofullgångna flickebarn.

Hos Juden Freud: det virtuella fadermordet

Hos tysken Hitler: den reella utrotningsplanen av allt vad Fader heter.

Då Fadern inte är åtkomlig i sig är det bärarna av tron på denna Fader som måste utrotas. Det innebär att de som bär denna tro beseglar sin egen dödsdom för att de tillhör detta orena folk. Den som åberopar en Fader som dömer sönerna måste dö för brödraskapets hand. De vill nämligen inte lyssna.

Nationalsocialismen är därvidlag inget annat än alla andra slags brödraskap, vare sig det är socialism eller kommunism eller all sorts fascism.

Höger och vänster är bara skenbara motsättningar. I en rund värld flinar de i broderskap bakom ryggen på de vilseförda massorna.

Men tänk om de hade möts i verkliga livet?

Hade Freud fått Hitler som klient, som objekt för att studera urartade tendenser till storhetsvansinne, hade hans fadershat då botats?

Hade Hitlers ambitioner stäkts?

Och om någon utsatt Freud för hans egen psykoanalys, hade hans patologiska grävande i sjuka själar stoppats i sin linda? Hade förhärligandet av kokain som medicin för sjuka själar stoppats i sina tidigare faser? Hade besattheten att projicera sexualiteten ut över hela livet aldrig blivit kulturnorm?

Freud, juden, flyr Wien undan Hitlers utrensning av de oönskade, de mindre värda. De som ställdes inför ultimatum: livlös eller faderslös. Och i våldsberusningens kalla namn: utrota de skändliga som inte böjer sina knän för pöbelbröderna.

Det var Freud som formulerade fadermordet som psykologisk nödvändighet.

Som så ofta: vem orsakar vem? Vem skapar förutsättningen för den egna dödsdomen. vem sätter vapnet i bödelns hand?

Share:

Read More