”Jag är den förste och den siste, förutom mig finns ingen”.
Jesaja
44:6-8 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
6 Så
säger Herren, Israels Kung,
och
hans Återlösare,
Herren Sebaot:
Jag
är den förste, och jag är den siste.
Utom
mig finns ingen Gud.
och
hans Återlösare,
Herren Sebaot:
Jag
är den förste, och jag är den siste.
Utom
mig finns ingen Gud.
och
hans Återlösare,
Herren Sebaot:
Jag
är den förste, och jag är den siste.
Utom
mig finns ingen Gud.
7 Vem är som jag?
Låt
honom berätta och lägga fram
för
mig vad som har hänt
sedan
jag insatte folket för evigt,
och
berätta vad som ska komma
i
framtiden.
Låt honom berätta och lägga
fram
för
mig vad som har hänt
sedan
jag insatte folket för evigt,
och
berätta vad som ska komma
i
framtiden.
Låt honom berätta och lägga
fram
för
mig vad som har hänt
sedan
jag insatte folket för evigt,
och
berätta vad som ska komma
i
framtiden.
8 Var inte rädda eller
förskräckta.
Har jag inte låtit er
höra om det
och
förkunnat det
för
länge sedan?
Ni
är mina vittnen.
Finns det någon annan
Gud än jag?
Nej,
det finns ingen annan klippa,
jag
vet ingen.
Har jag inte låtit er höra
om det
och
förkunnat det
för
länge sedan?
Ni
är mina vittnen.
Finns det någon annan
Gud än jag?
Nej,
det finns ingen annan klippa,
jag
vet ingen.
Har jag inte låtit er höra
om det
och
förkunnat det
för
länge sedan?
Ni
är mina vittnen.
Finns det någon annan
Gud än jag?
Nej,
det finns ingen annan klippa,
jag
vet ingen.
Hur
föreställer du dig Gud? Vilken bild har du gjort dig av Gud, och
varifrån hämtar du underlaget för din gudsbild. Det finns några
olika möjliga svar på hur synen på Gud formas och några olika
huvudspår för detta lösa uttryck ”Gudsbild”. Konsekvenserna av
vår syn syns sällan ’rakt framifrån” s a s. Det är först när
vi drar ut vår tanke till logiska slutledningar som det visar sig
hurudan vår Gudsbild är beskaffad.
Den nutida, moderna,
inställningen är given: var och en får tro som den vill och göra
sig vilka bilder som helst. Gud är tolerant nog att acceptera alla
synsätt, för det viktiga är ju att vi tror att gud finns. (skrev
det med liten bokstav för att markera att denna gud är då inte
längre Gud i sig utan bara gud i din tanke.) Vad en tänkt Gud kan
åstadkomma och eventuellt faktiskt tycker och tänker är
ointressant för dessa ”auto-teologer” som skapar gud utifrån
sin egen förebild. Redan här uppstår en våldsam kollision mellan
gudsbilden och Gud. Det är nämligen ett kategoriskt imperativ, en
absolut tvingande nödvändighet att utgångspunkten är
entydig:
”Jag
är Herren din Gud som har fört dig ut ur Egyptens land,
ur träldomshuset.
Du ska inte ha andra gudar vid sidan av
mig.
Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild av det
som är uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under
jorden. Du ska inte tillbe dem eller tjäna dem, för jag, Herren din
Gud, är en nitisk Gud. Jag låter straffet för fädernas
missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led när man hatar
mig, men visar nåd mot tusentals när man älskar mig och
håller mina bud.
Du ska inte missbruka Herren din
Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som
missbrukar hans namn.” 2 Mos 20:2-7
Inget
samtal om Gud kan vara meningsfullt om Gud inte på något sätt har
givit oss någon som helst vink om vem Gud är. Om Gud inte har
talat, om all visdoms källa inte är gud själv, om inte alla våra
ord har sitt ursprung i Ordets manifestation ibland oss, då har vi
full frihet att tycka och säga vad vi vill om Gud. Det spelar ändå
ingen roll vad vi säger då det inte kan mätas mot något som har
fristående status i förhållande till våra funderingar. Men en
sådan gudsbild är då privat och i alla avseenden ’envars’
ensak, har alltså dåligt kommunikationsvärde. Om alla har rätt
att tycka vad de vill och att det är rätt för att de tycker det,
då upphör alla meningsfulla ansatser till samtal. Det blir i
slutändan soloframträdanden på selfie scenens tiljor. Och orden
klingar ohörda och tomma ut i lokalen. Om alla åsikter om gud är
rätt är också alla fel.
Den här texten leder ingenstans
alls om den bara är en åsikt. Är den däremot en insikt som inte
är en produkt av egen verksamhet så är den insikten en domare över
hjärtats uppsåt och tankar, och kan i väsentlig omfattning skilja
sig från mina egna åsikter innan insikten kom mig till del. Det är
nämligen inte på grund av människans egen tankeverksamhet som hon
kan veta något om Gud.
Simon
Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son."
Jesus
sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son, för det är
inte kött och blod som har uppenbarat det för dig, utan min Far i
himlen. Och
jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa ska jag
bygga min församling, och helvetets portar ska inte få makt över
den.”
(Noteras att det är på människan Petrus
mottaglighet för gudomlig uppenbarelse som är den klippa på vilken
församlingen byggs.)
Här
introduceras begreppet ’uppenbarelse’. Det är diametralt motsatt
till ”har du räknat ut det själv?” Med uppenbarelse menas att
något som är fördolt för mig och utom all räckvidd för mina
naturliga egenskaper, tydliggörs för mig som när en scenridå dras
undan och avslöjar scenografin som jag var fullständigt omedveten
om innan ridån drogs undan. När ridån gått ser jag visserligen en
rad föremål som jag känner igen var för sig, men deras samband i
rummet var dolt för mig. Och när aktörerna kliver in på scenen
och spelet börjar får de förut kända tingen en ny roll, syns i
ett nytt ljus och ger en helt annan insikt.
Om vi skall prata
alls om Gud måste vi klargöra detta: Antingen
har Gud uppenbarat sig trovärdigt och konsekvent eller också vet
ingen av oss något om det, varför vi alla är helt fria till att
skapa Gud i vår egen avbild.(Antingen
eller. Inte både och.) Om vi anser oss ha behov av en sådan
företeelse för att rationalisera våra handlingar ord och tankar så
måste vi välja det ena eller andra. Gud delar inte sin ära med
någon. Att välja ståndpunkt är inte förhandlingsbart. Vi måste
välja eller vara tysta. Har vi det inte struntar vi i hela frågan
och läser nästa nummer av Expressen Aftonbladet eller Kvällsposten
eller GT. Det gör oss säkert mera nytta än att grubbla över
återvändsgränden ’gudsbild’. Om inte Gud finns! För då
kanske det visar sig att den nämnda tabloidpressen i allt väsentligt
ljuger om allt den framför till de intet ont anande. Den som har sin
hemvist i dessa medier har sannolikt näst intill ingen hemvist i
Guds ord.
Genast förstår var och en att om det finns
ett Guds ord som fungerar som ’likriktare’ för vad som är sant,
då är det naturligt att alla som håller sig till de andra
informatörerna måste till varje pris förneka, förtiga och
förringa varje ansats till att ta Guds ord, bibeln, på allvar. De
enögda måste sticka ut minst ett öga på den som ser med båda
ögonen, det är inte rättvist annars.
Genast förstår var
och en att om det finns ett Guds ord som fungerar som ’likriktare’
för vad som är sant, då är det naturligt att alla som håller sig
till de andra informatörerna måste till varje pris förneka,
förtiga och förringa varje ansats till att ta Guds ord, bibeln, på
allvar. De enögda måste sticka ut minst ett öga på den som ser
med båda ögonen, det är inte rättvist annars.
Genast förstår
var och en att om det finns ett Guds ord som fungerar som
’likriktare’ för vad som är sant, då är det naturligt att
alla som håller sig till de andra informatörerna måste till varje
pris förneka, förtiga och förringa varje ansats till att ta Guds
ord, bibeln, på allvar. De enögda måste sticka ut minst ett öga
på den som ser med båda ögonen, det är inte rättvist
annars.
Tillbaka till texten från 2 Mosebok alltså:
”Jag
är Herren din Gud”
”Oavsett
om du vet det eller inte så finns Jagoch
har ett alldeles eget liv som inte i minsta mening är avhängigt av
om du tror på mig eller inte. Jag är mig själv i alla fall. Jag
vet vem jag är och jag kommer konsekvent att förbli den jag alltid
har varit. Jag är oföränderlig och tidlös och om du än stänger
till om ditt hjärta och dina tankar visavi mig, så förmår det
inte mig att sluta vara Mig
Själv.
Vad
du således kallar för gud är antingen det JAG
ÄR,
eller
något som du hittar på ur ditt eget långt mindre tillförlitliga
’jag är’. Men blanda inte ihop dessa två.
”Du
ska inte ha några andra gudar vid sidan av mig.”
Det
finns bara en av mig, och en är mer än nog. Jag saknar konkurrens,
jag har ingen vid sidan om mig som kan göra mig rangen stridig. Jag
har därför inte ens behov av ett namn. Jag
är.
Den som är unik är inte i behov av namn. Namn är till för att
skilja gelikar åt. Jag har inga gelikar. Vid sidan om mig finns
ingen Gud, jag vet inte av någon alls. Det finns ingen annan
jämbördig eller lika stor enhet någonstans i hela den skapade
världen. Eftersom jag har skapat den borde jag veta om det finns
någon sådan kraft som min. Det
finns det inte.
Utanför mig och min skapelse existerar inget skapat eller icke
skapat. Varandets bas är den som heter ”Jag
Är”.
Utanför mig finns alls ingenting.
Det är här som
Jesajas ord om att Gud har skapat ljus och mörker, det onda och det
goda tillika får sin plats. (Jes 45:7 Folkbibeln har här en svag
översättning. Lycka och olycka)) Ingen av dem som genom Helig Ande
leddes att skriva ner vad som gavs dem kan föreställa sig att det
skulle finnas fickor eller no-go zoner i hela skapelsen som Gud inte
är suverän över. Eftersom allt som är är ett resultat av Guds
skapande, så har ingen annan skapat något av det som är. Betyder
det att Gud har skapat det onda? Nej det betyder att det som skapades
kunde bli annat än gott. Det goda är gott just för att det finns
en risk att det slutar vara det. Även den från det goda avfallna
existensen är
Det är här som Jesajas ord om att Gud har
skapat ljus och mörker, det onda och det goda tillika får sin
plats. (Jes 45:7 Folkbibeln har här en svag översättning. Lycka
och olycka)) Ingen av dem som genom Helig Ande leddes att skriva ner
vad som gavs dem kan föreställa sig att det skulle finnas fickor
eller no-go zoner i hela skapelsen som Gud inte är suverän över.
Eftersom allt som är är ett resultat av Guds skapande, så har
ingen annan skapat något av det som är. Betyder det att Gud har
skapat det onda? Nej det betyder att det som skapades kunde bli annat
än gott. Det goda är gott just för att det finns en risk att det
slutar vara det. Även den från det goda avfallna existensen
är
Den
grymme Guden i förra förbundet?
I
diskussionerna om Guds godhet anför Guds kritiker utplånandet av
kananéerna i löfteslandet som vanlig käpphäst. Det är
fascinerande på ett ganska bisarrt sätt att de anser sig ha belägg
för grymheterna, för de står ju omtalade i bibeltexterna, men
kommer aldrig fram till att läsa anledningen till dessa skeenden i
samma bibel. Då hoppar de hage! Och om något är ont och av ondo,
så är det att läsa bibeln på det sättet att man blundar för
skälen medan man vill vara trovärdig som ifrågasättare av
resultatet. Det är helt enkelt ohederligt bibelläsande.
För
att tydliggöra saken. Till Abram gav Gud löftet om landets framtida
tillhörighet till det judiska folket. Men innan det övertagande
skedde skulle Israels tolv stammar växa till sig under ca 430 år i
Egypten. Varför det? ”Ty
ännu har amoréerna inte uppfyllt sin missgärnings mått!”Gud
har alltså en moralisk standard som han har upprättat för all
mänsklighet. Således måste den ha varit kännbar och begriplig för
mänskligheten från början. Eftersom Jorden inte någonsin tillhör
oss, vi är nämligen bara gäster och främlingar i Guds värld, kan
Hans rätt till att bestämma hur vi som är gäster skall bete oss i
Hans värld inte ifrågasättas. Han lämnar de kananéeiska folken
400, skriver fyrahundra, år att göra bättring ifrån sina onda
vägar. Onda i Herrens ögon! Guds kritiker kan inte läsa mer än
det lilla som passar deras egen fattningsförmåga. De uppträder
även vid sin bibelläsning som Guds censorer och mästrare och
rådgivare.
”Hör,
Israel! Du går i dag över Jordan för att komma och lägga under
dig hednafolk, större och mäktigare än du, med stora städer
befästa upp mot himlen. ..Han
ska förgöra dem och kuva dem för dig, och du ska driva bort dem
och utrota dem snabbt, så som Herren har
lovat dig...
När Herren din Gud driver undan dem för dig, får
du inte säga i ditt hjärta: ”Det var på grund av min
rättfärdighetsom Herren lät
mig komma in i detta land och ta det i besittning.” Det
är nämligen ogudaktigheten hos dessa folk som gör
att Herren driver bort dem för dig. 5 Det
är inte genom din rättfärdighet eller ditt hjärtas rättsinnighet
som du går för att ta deras land i besittning, utan det är till
följd av ogudaktigheten hos dessa folk som Herren din Gud
driver bort dem för dig och så uppfyller vad han med ed har lovat
dina fäder Abraham, Isak och Jakob. 6 Du
ska veta att det inte är för din rättfärdighets skull
som Herren din Gud har gett dig detta goda land till
besittning, för du är ett hårdnackat folk. 5 Moseboken 9:1
ff
Dessa
som alltså inte vill acceptera att den enda rätta måttstocken för
att bedöma vad som är ont och gott utgår ifrån Skaparen, Ägaren
och Livgivaren, sätter upp sitt eget godtyckes mått för ’gott
och ont’, rätt och fel, och om Gud inte gör som dessa vill, så
Gud nåde Gud.
Att det inte går upp för dem att de är gäster
i Hans värld är redan det gravt diskvalificerande för att uppträda
som domare över Gud.
Men läs:
”När
ni säljer jord ska ni inte sälja den för all framtid, för landet
är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig.”3 Mos 25:23
De
som gör sig till Guds kritiker har i själva verket ställt sig på
Åklagarens sida, men det begriper de tydligen inte. Och vad kan vara
ondare än att göra gemensam sak med Djävulen?
Åklagarens
roll är intressant i sammanhanget. Hoppas återkomma till den
senare.
Gud
har skapat allt, men inget ont i sig.
Apostlagärningarna
17:24-25 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Gud
är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är
Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand.
Han låter sig inte heller betjänas av människohänder som om han
behövde något, han som åt alla ger liv och anda och
allt.
Ingenting
existerar som inte har sitt liv från Gud. Inte ens guds fiender,
inte heller andemakter i himlarymderna, inte heller allt som kan
kallas Satan har sitt liv utanför denna ram.
”Jag är den
förste och den siste.” Jag är ”Alpha och Omega”. Finns det
fler bokstäver i det grekiska alfabetet? Jag är ”Alef och Tau”,
finns det fler bokstäver i det hebreiska alfabetet än mellan dessa
inkluderande anfang och avslut? Utanför mig, säger alltså
Jahweh, existerar
ingenting alls.
Gör
dig därför inga föreställningar om någonting vid sidan om mig,
för det är att ge namn åt det som inte är. Det är att klä
icke-varandet i skendräkt och leder till tillbedjan av vad som
varken kan hjälpa eller säga vad sant är om Gud.
”Du
ska inte göra dig någon bildstod eller avbild, varken i fysiskt
substantiella material eller i dina tankars gömmor. Inget annat
skall vara föremål för din tillbedjan än den Jag Är.”
Att
ge gudomlig rang och status åt någon annan än Gud är alltså
uteslutet för den som har förstått att uppenbarelse om Gud alltid
måste stå i ett upphöjt och särskilt förhållande till allt
annat vi kan tänka ut med oss själva som utgångspunkt.
”Du
ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren skall inte låta
den bli ostraffad som missbrukar hans namn.”
Israels
historia är att läsa i ljuset av denna varning. Hela dess historia
är en enda lång rad av nationella faser av brott mot dessa
’lagbud’. Den ena vågen av avgudadyrkan följer på den andra,
den ena Baalsdyrkan avlöses av den nästa. Därpå följer alltid
reformationer och tillfällig återgång till utgångsläget i en
eller möjligen två generationer, därefter är det om igen slut på
hörsamheten. Går det bra för dem under dessa tider? Knappast.
Fångenskapen i sjuttio år luttrar dem till viss grad. Men till sist
är det den egna judaistiska religionen som är avguden. Det är då
Messias stiger in i handlingen. Och varför måste han dö? Därför
att han gör anspråk på att vara Guds Son och därigenom gör sig
till Gud. Det vill säga, allt det som den judiska historien har
visat sig ha sådana besvär med, dvs att hålla sig till Yahweh,
kommer här till sin spets: de visste inte vem deras Gud verkligen
var. Så när Gud kommer i en form med vilken de kan identifiera sig
vägrar de ändå att tro att Gud är den han säger sig vara. Vi
förstår hur oerhört svårt Jesu Ord måste ha fallit på deras
öron: ”Den
som har sett mig har sett Fadern.”
Ömsom
gör de Gud så helig att de inte ens kan säga hans namn dvs: YHWH,
utan slätt kallar Gud för HaShem (Namnet), ömsom byter de bort
Honom mot Baal, Moloch, Astaroth eller något annat, i förekommande
fall Beelzebub.
Den kristna historien har liknande och i en del
fall värre exempel på detta envisa drag hos människorna: Att låta
Gud vara Gud är en ständig och oemotståndlig retsticka. Att på
olika sätt förminska Gud, förskjuta Gud, ta Gud i försvar,
bortförklara vad människan finner misshagligt i den bild som Gud
själv ger av sitt handlande, anklaga Gud för diverse omoraliskhet
etc etc är mycket av innehållet i dogmhistoria och teologi. Och i
vår samtid tar sig detta en rad olika uttryck. De flesta är lika
gamla som kristenheten själv. För där åteln är dit skall gamarna
flockas enligt Jesu ord. Frestelsen att förbättra Gud för att
passa den oförbätterliga människan ligger ständigt på lur.
Vad
med allt det onda i världen?
Behovet
att ’bättra på Guds anseende’ kommer i flera former. Varför
tycker man att det behövs?
Det största och mest påtagliga
skälet är förekomsten av ’det onda’. ”Hur
kan Gud vara god när världen är så full av det som vi kallar för
det onda”, är ett av kampropen! Men vilka kriterier har vi för
att kalla något för ”ont”?
Motfrågan
kan illustreras av en kinesisk berättelse. För att ens svara på
frågan måste nämligen en urskiljning ske mellan det
som vi väljer att kalla ’ont’och
det Gud kallar för ”det onda”. Igen så handlar det inte om vad
vi tycker från våra helt subjektiva ståndpunkter, utan om vad som
är uppenbarat för oss. Det onda är alltför nära oss själva för
att vi skall kunna ’se’ det för vad det är.
En lantbrukare
i en kinesisk by håller på med hästavel. Hans hästar betar i
några hagar runt byn. En dag har en vildhäst sökt sällskap i en
hage där den går och betar med hans egna hästar. Han säkrar hagen
och har plötsligt blivit en häst rikare.
Byborna säger:
vilken tur du har!
Han svarar: hur vet ni att det var tur?
En
tid senare har hästen blivit så van vid att nu vara nära människor
att bondens äldste son börjat göra försök att tämja den för
att göra ett riddjur av den. Det bär sig inte bättre än att
hästen kastar av sonen som bryter sitt ena ben.
Byborna säger:
Å vilken otur du har!
Han svarar: Hur vet ni att det är
otur?
Trakten är sedan länge känd för sina rövarband och
halvmiliser ständigt på jakt efter nya soldater, med lock och pock.
En natt gör de en räd in i byn och kidnappar en rad unga män som
spårlöst försvinner i natten. Benbrottet räddar bondsonen från
denna tvångsrekrytering.
Byborna säger: Vilken tur du har!
Han
svarar: Hur vet ni att det var tur?
Om vi nu gör en lista på
allt det onda vi kan komma på ett namn för hur skulle listan se ut?
Den skulle omfatta allt från barn födda med grava missbildningar
till jordskred, vulkanutbrott, översvämningar, farsoter, hungersnöd
och de miljoner gärningar som människorna begår mot varandra. Är
vi ens i närheten av att vara överens om att allt detta är av
ondo? Varför är missfall av ondo medan abort anses som en
rättighet? Vad är då nästa steg? Att identifiera orsaker, att
hitta syndabockar, att söka svar på frågan om varför. Varför har
detta skett? Det sker ju i en värld om vilken Gud har sagt att allt
han gjorde var gott!
Vi söker mildra effekterna av det som
sker genom mer eller mindre långsökta förklaringar eller ’skäl
till deras måste-varande’. ”Detta skedde för att...” Oftast
är dessa felsökningar utsiktslösa. Det är inte sant att allt har
en rationell förklaring. En del av förklaringarna är att finna
först när det rationella överges.
Dualismen
För
att undkomma smärtan som tveklöst ligger nära tillhands när Gud
upplevs som hjälplös mot alla dessa ’onda ting’ har tänkare
frångått varje tanke på att Gud skulle vara suverän härskare
över allt vad liv och anda har, och har postulerat följande
scenario. Tillvaron är från början tudelad i en God sida och en
Ond sida. De är ko-valenta, likvärdiga, jämbördiga enheter i
ständig strid med varandra. Än vinner den ene, än den andre.
Människan är hjälplöst utelämnad åt dessa dragkrafters krig
över våra huvuden men systemet innehåller ändå ett visst hopp om
att vi kan räddas undan det värsta av detta på ett eller annat
sätt. Det goda är det andliga, det onda är allt det
naturliga.
Satan är i det schemat skaparen av allt det
materiella och onda. Inte Gud. Allt i skapelsen är i den Ondes våld
låter Johannes oss veta och det översätts av somliga med att hela
skapelsen är ond. Det är resonemanget bakom klosterväsen, förakt
för äktenskapet, späkningar och fastor för att tygla köttet och
göra det andligt genom umbäranden, flagellation etc etc.
Gud
befrias på detta sätt från all skuld för världens alla onda
ting, verkligt onda så väl som godtyckligt utsedda sådana, och så
räddas Guds ära. På bekostnad av Hans egen syn på sig själv:
’Mig förutom finns ingen...” Gud är alltså i dualismens
tankevärld inte Allsmäktig, inte Allestädes närvarande och inte
Allvetande. Han förfogar bara över halva verkligheten.
Säger
Bibeln det med ett enda ord? Dualismen förminskar Gud. Den gör
skapelsen som Gud gjorde god till Andens fiende. Sätter man
likhetstecken mellan ’köttet’ och skapelsen blir det hela helt
galet. Kroppen är Andens tempel. ”Köttet” är den fallna
människans ockupation av templet för andra syften än Guds.
Ingen
har lyckats visa mig ännu, efter snart sjuttio medvetna och
läskunniga år att någon av Profeterna eller Apostlarna hade en
enda tanke åt det hållet. Så var kommer detta ifrån? Hur smög
det sig in i en del av kristenheten? Det har sitt ursprung i en
gammal religion som kallas Zoroasterism och är känd från ca 570 f
Kr i Persien. Två jämnbördiga Gudar/Principer/Makter framträder i
dess kosmologi: Ahura Mazda ochAngra Mainu. Ahura Mazda är den
högsta visdomen icke skapade makt medan Angra Mainu är de onda
demonernas andemakt. Dualismen i sin renaste form med andra ord. Via
flera olika villfarelser på 2-3 hundratalet, som Manicheerna,
Arianerna och så småningom Bogomilerna i Bulgarien, Katharerna i
Sydfrankrike kom denna lära att få ryktbarhet och blodsutgjutelse
till följd när den mäktiga Kyrkan i Rom såg dessa som sina
fiender och till och med startade ett från ’Heliga Landet
korstågen’ skilt korståg mot dem som resulterade i en sällan
skådad slakt på människor från ca 1000 ända fram till början av
1300 talet. Tusentals brändes på bål. För en lära som inte var
de sanna martyrernas lära alls.
Men
då har ju Gud ansvar för det onda?
Ja,
säger då än den ene än den andre: Du påstår i motsats till
detta att Gud har skapat allt och alltså även det Onda!!!
Det
finns två uppenbara risker med att tala om det Onda. Det ena är att
underskatta dess existens och blunda för det. Att denna självvalda
blindhet är vanlig har sin förklaring i att det onda redan från 1
Moseboken befinns vara en del av människans eget hjärta. Vem vill
tillstå att det onda inte är ’därute’ utan först ’här
inne’? De enda som gör det är de som kommit fram till botgöringen
och omvändelsens kritiska ögonblick.
”Och Herren såg
att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans
alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.”
1
Mos 6:16
Nota bene: inte ett ord i hela bibeln säger att
människohjärtats ondska kommer från Satan!
Inte heller säger
bibeln någonstans att synden kom in i världen genom den Onde, utan
enbart genom Adam. Ge inte kredit åt djävulen för vad han inte
vare sig har gjort eller kan göra.
Genomgående
hoppar Guds kritiker över syndafallet och dess konsekvenser för
människan och därmed för hela skapelsen. Om man inte förstår
syndens verklighet har man verkligen ingen möjlighet att förstå
bibeln.
Den andra risken är att överdriva det Ondas existens
och genom att ge det form och gestalt utöver vad det har i Guds
ögon, ställer sig hjälplös mot det och lever sitt liv i ångest
för det ’hjärnspöke’ som man genom överdriften själv har
skapat. Fruktan är den Ondes primära vapen, och det är människan
som har satt det vapnet i hans händer. Detta gör hon för att hon
inte längre vet att Gudsfruktan är begynnelsen på all visdom.
”Och
fridens Gud skall snart låta Satan bli krossad under era
fötter!”
”Underordna
er därför Gud. Stå emot djävulen, så skall han fly ifrån er.
Närma er Gud, så skall han närma sig er. Rena era händer, ni
syndare, och rena era hjärtan ni splittrade.”
Nej,
jag säger inte alls att Gud har skapat det Onda.
Efter att ha läst igenom varenda text om det onda, den Onde, och
därmed sammanhängande fenomen i hela bibeln i förberedelsen för
denna uppsats har jag en ganska klar bild av hur detta enigmatiska
problem presenteras och beskrivs.
Två separata element i
Satans bilden är direkt påtagliga: Å ena sidan den skygghet med
vilken Satan uppträder, eller med andra ord den tillbakahållna
position som ges denne. Detta utnyttjar han till sin fördel ibland.
Att inte tro att denne existerar är en av målsättningarna som
driver hans agenda. Han väljer att inte visa sin hand, att inte
framträda i sin rätta gestalt. Han uppträder i olika skepnader
beroende på var han är och vad han har i sinnet, och inte minst,
med vilka han har att göra. Ingen är så skicklig på att använda
sig av bulvaner, eller som det numera heter ”målvakter” för att
bedriva sin verksamhet.
Han uppträder förklädd, milt
sagt, till ’ormen i lustgården’ när han vill vara en del av den
fullkomliga skapelsen och just utifrån den egenskapen invagga
urmänniskan i säkerhet när han drar till med sin
programförklaring: att förneka att Gud skulle ha menat vad Gud har
sagt. Han förkläder sig till förnuftig rådgivare som talar om för
David att en kung som han måste kunna veta hur många som han styr
över i sitt rike. Han uppviglar till en folkräkning som kommer att
kosta David tre dagar av Guds doms-svärd över hela folket. Han står
bredvid översteprästen Josua och anklagar honom inför Gud. Han
möter Jesus i öknen som Pantokrator och bibelsprängd förförare
med själva bibelordet som vapen. Han far in i Petrus som opponent
till Jesus själv när Jesus i klartext redogör för hur Gud avser
att föra all synd till stupstocken. Han tar plats i Judas från
Keriots hjärta när denne har bestämt sig för att förråda sin
Mästare. Han tar gestalt i Ananias och Safira när de bestämt sig
för att ljuga inför Gud och den helige Ande. Han tar makt över
Skevas sju söner när de vill dra nytta av andliga ting för
jordiska syften och begår misstaget att tro att det låter sig göras
ostraffat. Det
är vid insläpp som han tar över kommandot.Men
trots att synden ligger på lur utanför varje människohjärta är
det fullt möjligt att hålla honom utanför. Men följer jag det
onda hjärtat blir jag bonde i hans schackspel.
” ”Och Herren sade
till Kain: ”Varför är du vred och varför är din blick så
mörk? Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du
frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden
vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den.”
1 Mos 4:6-7
När
jag släpper iväg mig till att följa mitt hjärtas onda uppsåt gör
jag mig tillgänglig för den Onde på olika sätt. I extremfallet
blir jag så besatt av det onda att ingen räddning mer finns. Men nu
talar vi om svåra ting som ligger förbi denna uppsats. Nog sagt:
utan ett medgivande har Satan ingen makt alls. Sant är att om jag
ger honom lillfingret griper han glupskt efter hela handen. Och
lavinen börjar glida nerför berget. Men att hjärtat mitt är ont
är inte Satans fel. Eller hans seger. Den som säger om sina
handlingar att ’det var inte jag som gjorde det, utan Satan’ ger
denne kredit för vad den inte kan om jag inte låtit honom göra
det.
Det finns ett annat skäl till att Djävulens person syns
oss mindre sannolik än de flesta andras personligheter. Att tro på
Gud, Kristus är enklare än att tro att något skulle kunna vara
’personligt’ sant som också är ren ondska. Ett svar på frågan
har den som har sett en människa fastna i syndens garn. De krymper
och förminskas tills dess att de bara är ett hölje och skal för
det onda de nu är gripna och kontrollerade av. ”Diaballon” dvs
”den som slungar något emot”, Satan, Åklagaren är en krympande
storhet, en gradvis av sitt eget högmod förstörd skugga av det han
var då han skapades.
Åklagare
och anklagad samtidigt?
Om
man nu hävdar att Satan är upphovet till allt ont, och det är det
tydligen en hel del som gör, så ställer sig en följdfråga av sig
själv. Om det onda alltså helt och hållet kommer av Satans verk
och att Satan själv är den som åklagar, så
är det med andra ord sig själv som han anklagar.I
vilken domstol tillåts den juridiska fadäsen? Att Åklagaren sätter
oskyldiga på de anklagades bänk och sedan anklagar sitt eget verk
som dessa olyckliga inte är skuld till? Hur många sekunder hinner
det gå i den rättegången innan Domaren reser
sig och synar bluffen? Om Satan själv är upphovet till
all synd kan i varje fall inte Han vara åklagaren för just
det.
Det
ondas ofullgångna skepnad
Att
den onde således inte förefaller vara riktigt verklig är en riktig
observation. Men han döljer sina uppsåt bakom denna rökridå.
Underskatta honom inte.
Han fortsätter att göra anspråk på
makten och härligheten trots att de har gått honom ur händerna.
Respekten för den Ondes färdigheter till att lura och bedra även
de som lärt känna Kristus får inte försvinna ur vår
vapenrustning. ”Var
nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande
lejon och söker efter någon att sluka. Stå emot honom,
orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen går
igenom samma lidanden. 1 Pet 5:8-9
Han
vill uppsluka dem som inte håller sig till det andra Lejonet. För
detta lär oss Guds ord: Lejonet av Juda, Guds Lamm, har övervunnit
detta mindre lejon. Det är bara de som envisas med att trampa på
rågränserna som riskerar att uppslukas. Därför är det en stadig
kallelse att hålla sig nära Herren. För den som gör det kan inte
ryckas ur Herrens hand. Aldrig!
En
dålig ursäkt
Konsten
att skylla på någon annan för det som jag själv är orsak till
lärde sig Adam i lustgården. Vi lever ännu idag helt och hållet i
en värld där att inte ta ansvar för den egna handlingen är den
enskilt dyraste nationalekonomiska utgiftsposten.
Han ikläder
sig ljusängels form för att förvilla de som inte känner Herren
utan far efter änglasyner och uppenbarelser utanför Ordets ram.
Ideligen ser vi att denne har maktanspråk med förhinder. Han begår
självmål på självmål skulle vi säga. Det stora debaclet är den
illasittande dumheten att föra Judas till översteprästerna. Jesu
Död är nämligen också i förlängningen hans egen. Han är vis på
sätt och vis, men han är också skapad med allt vad det innebär av
begränsningar.
Men ingen i den heliga Skrift ger honom kredit
för allt detta. Ingen säger någonsin: Djävulen har segrat! Det är
det andra elementet: skrifterna tilldelar honom ingen reell eller
förblivande makt. Han är impotent, om
ingen bemyndigar honom. Genom
att låta mig själv snärjas av det jag inte borde fångas av,
krymper jag i den takt som hans inflytande får grepp om mig. Han
tillväxer i skenbar makt ju hjälplösare jag blir i min jakt efter
det förbjudna.
Vilka är det då som tillåter Satan att
verka? Gud gör det i Jobs fall. Men det beror inte på att Satan har
någon egen makt utan på att det saken gäller är precis detsamma
som i 1 Mos 1-3. Den som måste be om lov för att göra något som
sedan syns oss vara ”ont”, står inte bakom det onda utan under
befäl. De som står under befäl är alla alltid underordnade.
Anklagelsen är att Job bara är ’gudsnådelig i mun’ så länge
han är skyddad av Gud. ”Men
ta ifrån honom allt och Job kommer att förbanna dig, du Gud.”
Att
vi skulle vara utsatta för ett spel bakom kulisserna som är långt
bortom våra ramar kan ju tyckas problematiskt, men det kan knappast
underkännas som varande en Guds rättighet att göra det. Men inte
ett hår kan krökas på någons huvud utan Faderns medgivande.
Aldrig. Satans primära aktivitet förefaller att vara inriktad på
att skilja människan ifrån Gud. Att få Guds avbild i världen att
bli en sådan vrångbild av Gud att Satans alternativ kan ta över
jorden.
Jesus säger till Petrus att ”Satan
har begärt att få sålla dig (er alla) som man siktar
vete.”Uppenbarligen
har Satan fått tillåtelse till det. Men dess resultat har i varje
fall blivit till Petrus och Guds fördel. Knappast Satans
tanke. ” Simon,
Simon! Satan har begärt att få sålla er som vete. Men jag har
bett för dig, att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har
omvänt dig, styrk då dina bröder." Hur
det gick vet vi.
Bibeln ser Satan som en terrorist som
för närvarande gör anspråk på att ’äga’ jorden med sina
världsliga system av mänsklig aktivitet. Hela världen är i den
Ondes välde/våld.
Bibeln ser Satan som en terrorist som för
närvarande gör anspråk på att ’äga’ jorden med sina
världsliga system av mänsklig aktivitet. Hela världen är i den
Ondes välde/våld.
(Han
skäms inte ens att, i utbyte mot ett erkännande av sin
ockupationsmakt och därmed sammanhängande tillbedjan, erbjuda Jesus
alla världens riken. Anspråket är ingen legitimation av stölden.
Tjuven blir hälare när han säljer vidare vad han inte har
förtjänat. Matt 4:1ff) Med
begreppet ’världen’ menas här inte den egentliga skapelsen utan
fastmer ”Le Monde”. Dvs det som ockuperar skapelsen. För vi vet
med säkerhet vad som är summan av ’världen’:
Ӏlska
inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar
världen finns inte Faderns kärlek i honom. Allt som är i världen
– köttets begär och ögonens begär och högmod över livets goda
– det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen
och dess begär förgår, men den som gör Guds vilja består för
evigt.” 1 Joh 2:15-16 Notera
att världen här inte är synonym med Satan utan det system som
Satan styr över i världen. Förakt för skapelsen är inte en
naturlig del av vårt liv utan en perversion.
Men
sjukdomar då? Nog är väl de ett bevis på Satans makt?
Men
säger någon, är inte sjukdom något ont i sig. Är det inte så
att all sjukdom är Satans verk?
Det finns förvisso texter om
sjukdom som talar om sjukdomsanden. Men det absoluta mertalet har
ingen sådan bakgrund. Det är ovarsamt att kalla sjukdom för Satans
verk. Och det är att alldeles bortse från att den första texten i
Bibeln om helande omfattar ett dråpslag mot den falska teologin som
kallar sjukdom för Satans verk:” Han
sade: ”Om du hör Herren din
Guds röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans
stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag
lade på egyptierna, för jag är Herren din
läkare.” 2 Mos 15:26 Varifrån
kommer sjukdomar?De
är konsekvenser av att inte leva i Guds värld på Guds villkor.
Bibelns första lektion i helandets problematik är att finna i den
profylaktiska medicinen.
Vid ett tillfälle får vi veta att
ett helande åtföljdes av en allvarlig maning: ” Senare
fann Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: "Se, du
har blivit frisk. Synda nu inte mer, så att inte något värre
drabbar dig." Mannen gick då och berättade för judarna
att det var Jesus som hade gjort honom frisk. Joh 5:18) Med
andra ord är det faktiskt troligt att en del sjukdomar är ett
resultat av egna synder, som vid upprepning kan förvärra patientens
framtid. I varje fall anser Jesus det.
Till och med Herrens
tjänare blev sjuka i sin tjänst för Guds församlingar. Se till
exempel: ”Jag
tyckte dock det var nödvändigt att skicka tillbaka Epafroditus till
er, min broder, medarbetare och medkämpe som ni sände för att
hjälpa mig med vad jag behövde. Han har längtat efter er alla och
varit orolig, eftersom ni har hört att han blivit sjuk. Och han
var verkligen sjuk, nära döden. Men Gud förbarmade sig över
honom, och inte bara över honom utan också över mig så att jag
inte skulle få sorg på sorg.” Fil 2:25-27 Hade
Satan något med det att göra? Inte ett spår. Det kan ha varit så
att Epafroditus blivit så engagerad i sitt verk att han ignorerade
vilodagen för det myckna arbetets skull. Det gör att en människa
kan gå ”i väggen”. Det är visserligen en synd att leva som om
Gud inte givit oss vilodagen av goda skäl, men det är inte Satan
som straffar tjänaren med sjukdom. Gud har aldrig anställt Satan
som sin bödel.
Det handlar då om att inte leva i
enlighet med Herrens bud för tjänsten, orsak och verkan
alltså.
Vad skall vi säga om den blinde mannen som Jesus
botar och vars blindhet av hans samtida diskuteras i skuldtermer? Vem
har syndat för att han skall ha blivit född blind? Hans föräldrar?
Han själv (i ett tidigare liv måhända?) Svaret förbluffar och
ställer alla teorier om Satans roll i sammanhanget på ända: ”När
Jesus kom gående såg han en man som hade varit blind från födseln.
Hans lärjungar frågade: "Rabbi, vem har syndat så att han
föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?"Jesus svarade:
"Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan
det har hänt för att Guds verk skulle uppenbaras på honom.”
Joh 9:1-3
Det är alltså en parallell historia i NT som i
fallet med Job. Bakom kulisserna sker det saker som ibland har helt
andra orsaker än någon påstod ondska. Och fortfarande har vi ingen
definition av vad som är ont.
Eller det kanske vi har när vi
har sett vad Johannes skrev i sitt första brev enligt ovan. Det som
hör världen till och som skall förgås kan alldeles rakt av
beskrivas som mänsklig ambition utan Guds tillåtelse! Och då är
vi äntligen saken på spåret. Hur ofta som det heter att ”de
gjorde vad ont var i Herrens ögon”kan
jag förstås ta reda på. Lite enkel konkordansslagning löser den
frågan. Då är svaret ca 50 ggr i GT. Måttstocken för vad som är
ont är alltså något som bara kan fastläggas när vi vet vad Gud
anser vara rätt. På den punkten finns det ingen tvekan alls.
Utgångspunkten är alltid Guds egen helighet. Det är för att Gud
är helig som han ger det rättesnöre som lagen utgör. Alla de
eländen som drabbar mänskligheten är i en eller annan mening
direkta konsekvenser av att människan övergivit Gud och Guds lagar.
Hur
mycket egen substans har ondskan?
Är
det onda i sig ’någonting’? Svaret är blankt nej. Det onda är
’bara’ avvikelse från det goda, men uppnår genom sin avvikelse
ingen egen ny självständig status utan går bara mot sin undergång.
Det skapar ingenting nytt utan förvränger något som har varit och
bär i avvikelseögonblicket fröet till sin egen undergång med sig.
Det är en självdestruerande förminskning av det goda. Har Gud
skapat det onda? Mörker är ingen parallell kvalitet till ljus.
Döden är ingen parallell kvalitet till Liv. Likgiltighet är inte
ett mätbart något vid sidan om kärlek. (Hat är kärlekens
tvilling, inte dess mosats.) Gud är kärlek; och Gud hatar allt det
som förstör det Gud älskar, utan att för ett ögonblick sluta
vara kärlek.
Frågan är således alltid besvarad med ett
otvetydigt ”Nej Gud har
inte skapat något ont i sig”.
Han skapade de träd som stod i lustgården. Det ena för att genom
att äta av det skulle man få förstånd att skilja mellan gott och
ont. Men trädet var inte ont i sig. Det enda som kan göra något
ont är att använda det utanför det vartill Gud avsett det. Men
möjligheten att göra tvärtemot avsikten är inbyggd i själva
människovarandet. Inte nödvändigheten därtill. Valmöjligheten
att hörsamma eller ignorera har ju inte heller lämnats för fäfot,
utan omgivits av den klaraste regeln av alla. Ät och du dör. Synden
är det onda resultatet av en övergiven kurs som var avsedd att leda
till evigt liv. Överger man den kursen är bara döden kvar som mål
för resan. Man kan aldrig begå synd utan uppsåt. Det visas i lagen
enligt tredje Moseboken genom att olika slag av synder har olika
’prissättning’. För oavsiktliga olyckor gäller en annan
sak.
Varför förundras vi över att människor
dör? Syndens lön är döden.
Den syndalönen har en inbyggt fördröjning. Varför vill vi inte
tro att det är så? För att det är av ondo att de som gör vad
deras onda hjärtan gör inte får obegränsat med tid att göra det?
Den som tar livet av en annan förverkar sitt eget liv. Den som
bryter mot lagen på en punkt har brutit mot hela lagen. Ond är den
som med berått mod avviker från den rätta vägen. Men denna ondska
blir aldrig någon egen enhet. Den är en restprodukt av ett
moraliskt vägval, som när den tar sin början redan är i färd med
att passera ur tiden.
Frestelser
vi möta få..
Vad gör Satan
egentligen? Jag har visat på vilka strategier och mål som han
använder sig av i andra bloggar så jag skall inte upprepa dem. Men
jag skall skynda mig att tala något om ”Fader Vår bönens”
viktiga rader om ’inled oss inte i prövning/frestelse, utan fräls
oss ifrån den onde/det onda.” Guds ord gör det entydigt klart att
Gud inte frestar oss med något alls, varken med gott eller ont. Men
han låter alla slags prövningar komma. Vad är
skillnaden?
Frestelse är att uppsåtligen lägga snaror för
en hungrig fågel. I vetskap om sparvens fäblesse för att äta
sädeskorn lägger jag ut dem under ett fågelnät om jag vill fånga
sparven. Jag utnyttjar sparvens natur för att fånga och förslava
eller förtära den, eller frambära den som offer om jag är en
fattig man. När jag låter min egen natur följa sin egen lust
finner jag att en lång rad frestelser alltid ligger i vägen för
mina goda avsikter. Och följer jag min ’natur’ så faller jag
för de frestelser som jag ursäktar och rättfärdigar som varande
’mina rättigheter’. När mitt hjärta åstundar det onda kommer
Frestaren med feta lockelser. Det är ett av Satans verk som i
magnifik omfattning sveper över hela mänskligheten. Och de flesta
sakar den motvikt i livet som håller dem från att falla. Vanan att
falla ökar proportionerligt med hur ofta man gjort det.
Det
finns alltså en betydande skillnad mellan frestelse och prövning.
Prövningen är nämligen ett instrument för att göra Guds Barn
fasta i sin hängivenhet till Gud. De som står fasta under
prövningen vinner karaktär och mognad. Motsatsen är hos dem som
faller för frestelserna så ofta att de inte ens längre ser den som
farlig. Underskatta aldrig samvetets avtrubbning genom upprepad synd.
Den som spelar gitarr får hårda fingertoppar. Den som älskar sin
synd får i sin själ sådana förhårdnader på det området att
detta samvete inte längre reagerar alls. De vänjer sig vid att vara
beroende av frestelsen, men dess försåt ligger i att den hela tiden
kräver mer av samma ’synd’ för att ge samma stumma samvete som
förra gången. Det är inte för
att leva som syndaren syndar, utan för att slå dövörat till sin
förestående död. Bröd och
skådespel förhindrar uppror ansåg de romerska kejsarna.
Prövningen
och frestelsen kan i ögonblicket se likadana ut! Men resultaten är
olika beroende på i vilken mening jag möter dem.
Att
prövningar inte är onda i sig kan den förvissa sig om som läser 2
Korintierbrevet 4 där Paulus beskriver sin erfarenhet av sin tjänst
i Herren. ”Vi är ständigt
trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda
men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu
död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår
kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull,
för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. Så
verkar döden i oss, och livet i er.Eller
läs Jakobs brev 1:2 ”Räkna
det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags
prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det
uthållighet.”
Eller brevet
till Hebréerna kap 12.7-11: ”Det
är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som
sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? Får ni inte
fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga
söner. Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade
respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss
andarnas Far så att vi får leva? Våra fäder fostrade oss en kort
tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa,
för att vi ska få del av hans helighet. För stunden verkar ingen
fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som
har tränats genom fostran ger den längre fram frid och
rättfärdighet som frukt.”
Notera
nogsamt: lidande är inte i sig något ont. Det är fastmer
instrumentalt i det godares tjänst! Är detta som verkar ont
verkligen ont om det åstadkommer något som Gud anser vara
gott? ”För den som älskar
Gud samverkar allt till det bästa.”Står
det inte så? Vad är då innefattat i detta allt? Även det som av
oss kallas ’ont’?
Om
det Onda har vi således en del information. Om Satan som en ljusets
ängel kan vi veta något som antyds i förra förbundets skrifter.
(Jesaja 14:9 ff) Satan är visserligen skapad. Men inte som ond. Det
onda skapas inte som varande ont. Det Onda skapar ingenting alls. Det
kan som bäst bara kopiera! Den som är god kan inte skapa något
ont. Men allt som är gott kan förvanskas och förvrängas,
perverteras bort från sin ’lodlinje’. Då blir det visserligen
’ont’ men inte på samma sätt som det goda är gott. Det senare
är nämligen bestående, det förra är underlagt fördömelsen och
intigheten. Ingenting i skrifterna låter det onda ”vara från
evighet till evighet.”
Bättre
kunde du väl, Gud?
Det många
vill anklaga Gud för är att han borde ha vetat bättre än att
skapa människan sådan att hon kunde välja det onda. Men hade Gud
inte gjort det så hade det inte varit människan som Han hade skapat
utan något slags hubot som inte kunde göra fel vad han än gjorde.
Dess intelligens hade varit artificiell och dess moral en maskinell
programmering.
Glöm aldrig att Gud skapade människan till sin
avbild och att han sände sin Son i alla delar ’människa som vi’
med fulla möjligheter att falla för varenda frestelse som kunde
komma i hans väg, men avstod från dem för att kunna befria oss som
inte kunde låta bli att falla. Sådan som Sonen är, sådan är
Fadern och om möjligheten att begå synd inte hade funnits hade han
inte kunnat vara god. Han hade bara varit en skugga. Precis det
hävdade dualisterna: Jesus kunde i deras världsbild inte födas som
människa för det var redan det en demonisk verksamhet. Han kom inte
i en ”inkarnation” utan i en ”adumbration” dvs. som en skugga
bara. Det såg ut som om han var sann människa, men var det inte.
Förnekelsen av både inkarnationen och treenigheten är del av
dualismens fotspår i dogmhistorien. Hur man kan hålla fast vid
dualism utifrån Bibelns budskap är en gåta.
Det blir dock
begripligt om man ger det ”Onda” egen form, makt och bestämmelse.
Om man glömmer att den Onde är en lögnare och förförare, en
mördare och en falsk åklagare från början av sin tid på jorden
så har man lättare att undersöka det Ondas anspråk på att vara
någonting i sig. När det i själva verket bara är en parasit på
det som är. En svavelticka på en tusenårig ek som blåser upp sig
när det passar med skrämseltaktik, (dess existens på den ännu
levande är nämligen bevis för att döden börjat) men som lika
gärna kan uppträda med bländande skönhet, visdom och intelligens
vars främsta medel till förförelse är det näst bästa. Det är
inte med fula hemska onda ting det onda blir ondast utan genom dess
till förvillelse likadana framtoning och föreställning inför
deras ögon som inte har sett på Kristus, men ändå vill följa
’Ljuset’. Om det onda inte uppträdde som det goda skulle vi inte
falla för det så lätt som nu är fallet. Det nästan goda är det
bästas fiende.
Finge Satan framgång skulle han bygga ett
Gudsrike utan Gud. Han skulle skapa ett världsrike med alla de
möjliga landvinningar den mänskliga kapaciteten kan uppbringa. Men
det skulle ske på Hans villkor. Vilka det är kan du läsa i varje
dagstidning, eller i Galaterbrevet: ” Vad
jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet
begär. Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker
det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni
inte kan göra det ni vill. Men om ni leds av Anden står ni
inte under lagen. Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral,
orenhet, orgier, avgudadyrkan,
ockultism, fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet,
splittringar, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och
annat sådant.” Det är för
att den Onde inte rår på människans hjärta som hans rike med
nödvändighet är splittrat från början. Han vill så gärna att
människan skall vara lydig honom, men inte ens den lydnaden kan han
räkna med utan att vara diktator. Hans rike kan inte byggas på
människor som lever i avsiktlig självvald synd.
Naturen
och dess katastrofer
En sista
passning i detta ärende. Som ju ingalunda är uttömt på dessa
femton sidor. Är inte alla dessa naturkatastrofer ett bevis på att
Gud är oförmögen att regera världen? Är de inte raka ärliga
bevis på att Gud inte är god som låter dem ske? När han sveper
bort oskyldiga människor i parti och minut är Gud då inte oerhört
känslokall och likgiltig? Visst måste väl allt detta visa på att
det Onda finns?
Att det är oerhört illa är en sak. Vem kan
utan tårar se effekterna på människornas liv av alla dessa eländen
som nu tack vare medievärldens möjligheter serveras på frukost-tv
så att gröten fastnar i halsen? Att det med nödvändighet är det
samma som uppsåtlig ondska att låta det ske är något helt annat.
Guds ord ger en lång rad informationer om att själva
frågeställningen är felaktig. För det första sveps inga
oskyldiga med alls. Det finns inga ’oskyldiga människor’, alla
utan ett enda undantag har sedan Adam samma syndabelastning och ingen
dör utan den. Oavsett ålder. Till det kommer att Gud är helt
rättvis i alla sina domar, alltid. Och således är domskälen
enligt vilka Han dömer hans egna och de kommer alla att resultera i
rättvisa domar. Ingen kommer att överklaga dem.
Ingenstans i
de heliga skrifterna äger Satan förfogande
rättöver naturkatastrofer. I
undantagsfall har han nyttjande
rätt, men i regel är det Gud som
sänder dessa olyckor som ett resultat av det mänskliga handlandet
med Guds skapelse. Det är Gud som sänder de plågor som drabbar
Egypten, inte den Onde. De är dessutom del av en uppgörelse med
alla de avgudar som egyptierna dyrkade! Var enskild plåga har en
direkt ”andlig adress”. Sambanden mellan naturliga skeenden och
andliga orsaker finns det hur många texter som helst om. Läs i 5
Mosebok 27-28 som en del av insiktsskapande åtgärd. Det är till
och med så att vi genom våra naturvidriga förhållningssätt till
skapelsen bringar hela vädersystem i olag. Det säger redan Jeremia.
Till det behövs inga IPCC paneler.
Jer
5:24-25
De
säger inte i sina hjärtan:
”Låt oss
frukta Herren vår Gud,
som
ger regn i rätt tid
både
höst och vår
och som skänker
oss
de bestämda
skördeveckorna.”
25 Era missgärningar
har
nu bringat detta i olag,
era synder
håller det goda
borta
från er,
har nu
bringat detta i olag,
era synder håller
det goda
borta
från er,
har nu
bringat detta i olag,
era synder håller
det goda
borta
från er,
26 för bland mitt folk
finns
ogudaktiga människor.
De ligger i
bakhåll
liksom
jägaren ligger på lur,
de sätter
snaror
och
fångar människor.
finns
ogudaktiga människor.
De ligger i
bakhåll
liksom
jägaren ligger på lur,
de sätter
snaror
och
fångar människor.
finns
ogudaktiga människor.
De ligger i
bakhåll
liksom
jägaren ligger på lur,
de sätter
snaror
och
fångar människor.
Till
dessa konsekvensskeenden hör att ingen i hela bibel biblioteket
någonsin placerar dessa händelser någon annanstans än inom
relationen Gud-Människa. Det onda eller den onde är aldrig på
tapeten. Att ge honom äran för det är en överdrift som
visserligen föder hans ego men det kastar inget ljus över
verkligheten för vår del. Högmod och stolthet och hybris är
kardinalegenskaper hos den Onde. Och hos dem som följer honom. Det
är ett axiom att högmod gör före fall.
Ett andra
orsakssamband mellan vissa typer av naturkatastrofer är direkt
mänsklig verksamhet och dumhet. Låt mig illustrera: Människor
kommer till vad som ser ut som en bördig ådal. Frodig grönska
längs ån båda sidor lockar att bygga sig ett liv där. Att inga
människor före dem kommit på tanken slår dem inte i hågen att
fundera över. De bosätter sig där. Det går bra i några år, men
sedan kommer en kraftig snövinter uppströms och en vårflod som
sköljer dem och allt de ägde tillhavs. ”Var är Gud nu då?”
En
norsk brant bergssida avverkas på all skog. Dess funktion som
ytbrytare och lavinstopp har ingen av dessa skogsägare kommit ihåg
att ta reda på, för de bor ju inte där nere i dalen under branten.
Lavinen kommer och föröder hela samhället. Sen snyftar de drabbade
om hur orättvist livet är. Jo tack. Naturens lagar upphöjs av
naturalismens och den materialistiska ateismens tillbedjare till
gudomlig status, men följs inte alltid ens av dess mest inbitna
tillbedjare.
Om man som i fallet med Assuandammen i Egypten lägger en av världens största och tyngsta vattenreservoarer på en av jordytans tunnaste skorpor, kan man då inte räkna ut att trycket på jordytan på denna svaga punkt kommer att leda till tryckutjämning i jordens plasmainnehåll och resultera i svåra vulkanutbrott någon annanstans? Jag bara frågar.
Den tredje kategorin är
förknippad med den insikten som bibeln är ensam om. Jorden är INTE
stadd i ständig uppåtgående evolution utan i en allt snabbare
devolution, på väg mot sin slutliga död i eld. Om man inte vill
förstå syndafallets konsekvenser för hela jorden och allt levande
har man ingen möjlighet att fatta att själva jorden rister som en
kvinna i barnsnöd och sliter i allt den kan ta i för att skaka av
sig allt det onda som har förvandlat det som kunde vara paradis till
ett alltmer giftigt avloppsdike. En punkt passeras efter vilken ingen
återvändo kan finnas. Den arma tysta planeten kvider sig i sin
dödsryckning. Den vill inte längre vara med. Detta säger Paulus i
klartext i Rom 8. Och Herren själv, han som kommer när det ingen
tid mer finns att göra bättring, säger utan att darra på
manschetten, att naturkatastrofer och mellanmänskliga krigstillstånd
kommer att öka, inte minska, i slutfasen av denna
civilisation.
”Jesus
svarade dem: "Se till att ingen bedrar er. Många ska komma i
mitt namn och säga: Jag är Messias, och de ska bedra många. Ni
kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni
inte blir skrämda. Sådant måste hända, men det är ännu inte
slutet. Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli
svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara
början på födslovåndorna.
Då ska man utlämna er åt
lidande och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för
mitt namns skull. Och då ska många komma på fall, och de ska
förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter ska
träda fram och bedra många, och eftersom laglösheten ökar kommer
kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till
slutet ska bli frälst. Och detta evangelium om riket ska
förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.
Sedan ska slutet komma.”
Till
sist
Hur
kan Gud låta allt detta ske utan att röra en min? Lustigt eller
sorgligt nog, är det bara när det går åt pipan som de börjar
peka finger åt gud. Intressant nog frågar ingen efter Gud när de
har bestämt sig för att leva som de vill. Men sen när de skördar
vad de sått gnäller de över inbärgningen. Varför sitter Gud med
armarna i kors och väntar ut oss? För att varje dag är en dag av
nåd som erbjuder att människan vänder sig bort ifrån sin onda
väg. För det är det enda man kan kalla de vägar som människan
valt när hon inte vill gå på de vägar som är Guds vägar.
”Tänk
på din skapare i dina unga år, innan de onda dagar och år kommer i
vilka du ska erkänna, det här var inte roligt!” Pred 12:1
Gud
sitter inte med armarna i kors alls. Han har själv tagit det fulla
ansvaret för allt det onda och låtit sin Son ge sitt liv till lösen
för många. Hela skapelsen är föremål för ett förlossningsverk.
Det som sker är att den gamla skapelsen som vi har ruinerat når sin
termiska död i en allt upplösande eldstorm, därefter skapar Gud en
ny himmel och en ny jord. Den sista fienden som skall böja knä
inför Honom är döden själv. Och den som genom dödsfruktan höll
människorna fångna följer med i fallet. Heb 2:14-15 ”När
nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på
liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den
maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria
alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv.
”
Idag om du hör hans röst, förhärda inte ditt
hjärta!
”Var
dag är sällsam gåva, en skimrande möjlighet, var afton står
klara stjärnor och frågar dig vad du gav.” En dag snart nog blir
vår sista dag att vända om. Sedan är det för sent.
Det onda
och den onde och de som genom sin bortvändhet från Gud är onda i
uppsåt tanke och handling är en del av den nuvarande skapelsen. De
har ingen plats i den nya.
Det
ondaste onda har bara begränsad tid kvar. Det har snart parasiterat
färdigt på allt det goda. Inget av det som nu så illa stör oss i
hela världen kommer att överleva ändens tid, Messias ankomst och
den stora domens dag. Ingenting. Bara de som vill vara där Herren är
kommer att vara där. Ingen annan skall nödgas vara där hos Den
som de har undvikit eller föraktat eller rent av avskytt medan de
levde här.
Det
är för att det onda tycks så mäktigt som den kristna kyrkan ropar
Maranatha! Kom Herre kom.
Men makten är i Jesu händer!
Han
är Herrars Herre och konungarnas Kung, och alla knän skall böjas
inför Honom. Allas..
Teddy
Donobauer, Doncaster i England 1 Nov2018
