Blogtext: "Det som inte sker av tro är synd"

"Du ska bara göra det din tro håller för. Om du går emot dig själv så kan du inte handla i tro och ” allt som inte är av tro är synd”.."

Så skrev jag för en tid sedan i en tråd på Bibelgemenskap och Veckostudier. Då handlade det om vad man väljer att äta. Och det avhandlas i ordet på flera ställen. "Allt som Gud har skapat som tas emot med tacksägelse helgas genom tacksägelsen till förtäring."  "De förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen.  Allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse. Det helgas genom Guds ord och bön." 1 Tim 4:3-5

Petrus gjorde den oerhörda erfarenheten att hela hans gammaltestamentliga lagbyggnad om rena och orena djur, som sömlöst hade glidit över i hans och det judiska folkets syn på hedningarna helt måste revideras om han avsåg att lyda Gud. Före syndafloden var människan vegetarian, först i och med den domen över mänskligheten kommer en uppsåtlig och entydlig tilltelse att äta allt kött, men aldrig dess blod. 

"Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand. Allt som rör sig och lever ska ni ha till föda. Så som jag har gett er de gröna örterna ger jag er nu allt detta.

Men kött som har kvar sitt liv, nämligen sitt blod, ska ni inte äta. Och för ert eget blod, alltså ert liv, ska jag kräva räkenskap. Jag ska utkräva det av alla djur, och likaså av människorna. Av var och en som dödar sin broder ska jag utkräva den människans liv."

Lagen kommer med en begränsning i denna frihet och i den skapas ett medvetande om att ett heligt folk håller sig till vad som är Gud välbehagligt. Att inte äta av de orena djuren var ett sätt att markera att Guds folk gör Guds vilja. Men vad som är tillåtet är inte nödvändigtvis påbjudet. Detta ser vi när Paulus undervisar om kött från marknaden som man visste hade offrats till avgudar. Principen är att för den som är ren är allting rent. Och att det för oss är självklart att eftersom det inte finns några verkliga andra gudar så är 'avgudaofffret' oväsentligt för den som är troende. Men så fyller han i med följande:

"Den kunskapen finns dock inte hos alla. Några är fortfarande så vana vid avgudarna att de äter köttet just som avgudaoffer, och då blir deras svaga samvete fläckat.  Men det är inte maten som för oss närmare Gud. Äter vi inte så förlorar vi inget, och äter vi så vinner vi inget.

Men se till att den frihet ni fått inte blir till fall för de svaga.  För om någon får se hur du som har kunskap ligger till bords i ett avgudatempel, blir inte då den som har ett svagt samvete uppmuntrad till att äta av köttet från avgudaoffren? Genom din kunskap går då den svage förlorad, din broder som Kristus har dött för.  När ni på så sätt syndar mot bröderna och sårar deras svaga samveten, då syndar ni mot Kristus. Alltså: om maten blir till fall för min broder tänker jag aldrig mer äta kött, så att jag inte blir orsak till min broders fall." 1 Kor 8:7-13

Om jag alltså har tro som tillåter mig att äta kött så är det min fulla frihet att göra det. Men om mitt umgänge är med människor som ännu har långt kvar till den mognaden så är det inget konstigt att för deras skull avstå när jag delar måltid med dem. Det är heller inga konstigheter med att jag äter  igen utom deras synhåll. Deras skrupler är inte min lag. För det ligger inget andligt plusvärde i att avstå från kött. Är ni fria i Kristus så låt inget nytt ok läggas på er. Och den som dömer er för att vara oandliga när ni gör det fast de inte gillar det bryter mot den ordning som tvingar oss att INTE döma. Ett dömande och kritiserande sinnelag är ett köttsligt sinnes. Och ett tecken på grav omognad.

"Om ni med Kristus har dött bort från världens makter, varför beter ni er då som om ni levde i världen och böjer er under bud som  "ta inte", "smaka inte", "rör inte"?  Allt detta gäller sådant som ska användas och för-brukas – det rör sig om människors bud och läror.  Visserligen ser det ut som vishet, med självvald fromhet, "ödmjukhet" och späkning av kroppen, men det har inget värde utan tillfredsställer bara det köttsliga sinnet." Kol 2:20Och till Korintierna  i kap 6 var Paulus ännu tydligare om den hållning som är en troendes: " "Allt är tillåtet för mig", men allt är inte nyttigt. "Allt är tillåtet för mig", men jag ska inte låta något ta makten över mig. "Maten är till för magen och magen för maten", men Gud ska göra slut på dem båda. Men kroppen är inte till för omoral utan för Herren, och Herren för kroppen."   Och skulle detta inte tydliggöra hur trons frihet ser ut så har Paulus ytterligare en tung kanonad att avfyra. Det gör han i det 10 kapitlet från v 22 till 11:1   

"Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp. Ingen ska söka sitt eget bästa, utan den andres. Ät allt som säljs på torget utan att ställa frågor för samvetets skull, för jorden är Herrens med allt vad den rymmer.

Om någon av dem som inte tror bjuder hem er och ni vill gå, ät då allt som sätts fram åt er utan att ställa frågor för samvetets skull. Men om någon skulle säga till er: "Det här är offerkött", avstå då från att äta av hänsyn till den som sade det och för samvetets skull.

Jag menar då inte ditt eget samvete utan den andres. Varför ska min frihet dömas av en annans samvete? Om jag äter med tacksamhet, varför blir jag då kritiserad för något som jag tackar Gud för? Alltså: om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära. Väck inte anstöt vare sig hos judar eller greker eller i Guds församling. Själv försöker jag i allt foga mig efter alla och söker inte mitt eget bästa utan de mångas, för att de ska bli frälsta.
Följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel."  

I brevet till Rom fullföljer så Paulus denna omfattande tankegång med att återigen skriva till församlingen om dem som är svaga i tron. Från 14:1-23 ger han en lysande genomgång av hur den troende bör se på sig själv och de som han eller hon är en del av.  De sista verserna är en av den gamle Adams hårdaste nötter att knäcka:  "Allt är visserligen rent, men maten blir till skada för den människa som har betänkligheter när hon äter.... Den tro som du har ska du behålla för dig själv inför Gud. Salig är den som inte måste döma sig själv för det som han väljer. Men den som har betänkligheter och ändå äter är dömd. eftersom det inte sker av tro. Allt som inte sker av tro är synd."

Där jag som troende låter annat än Guds Ande genom sitt Ord vara mina vägräcken och vägvisare hamnar jag ut efter dikesrenen och riskera att falla om och om igen. Jag låter nya ok läggas på mig, jag handlar inte efter den enda tro som en gpng för alla givits oss, jag hamnar under förbdens och konvenansens lagkrav och strax är jag ifärd med att upprätta den lag som aldrig kan föra mig till frälsning. Således betyder att leva efter sitt mått av tro att inte låta något binda mig. Att vara fri att ta del av alla goda gåvor och att vara fri till att avstå från dem, Frihet är både till och från!

En annan klurighet
Men det finns en annan dimension i frågan om att leva efter sitt mått av tro, och den är ett direkt resultat av det man skulle kunna kalla för den missuppfattade tron. Det är en 'tro' som har gjorts till ett självständigt instrument som jag använder som jag vill och i enlighet med det jag vill tro. "Tron försätter berg" "Allt förmår den som tror (det)" "Se det, namnge det och du skall få det". Ni har kanske hör det förut?  Ton är för den troende aldrig mer eller mindre än " ske din vilja". Det är aldrig min tro som verkar självständigt, det är Gud som verkar i oss både vilja och gärning. Det är tron och tilltron till honom som ger både krav och kraft att göra det Gud begär.

Här ute i gemenskapen som startade med några videosamal för många år sen finns det många som har klivit ut på den smala planka som kallas 'övertro' och gjort stora utfästelser i tro, men som fann att plankan inte höll för tyngden av deras övertro och de dök, landade hårt och kände sig svikna av både sin tro och sin Gud. Varför Gud skulle vara skyldig till deras fall brukar de inte vilja reda ut. Men svaret är dock detta: "Profetera i enligt med din tro". Det står så i Rom 12:6 I en eller annan översättning i varje fall. Tex NKJV (New King James Version) "..if prophecy, let us prophesy in proportion to our faith;"  Alltså om vår gåva är att profetra så skall vi göra det proportionerligt till det mått av tro som vi har.  Jesus klagade regelbundet över att deras tro var så liten, och det låter som att de rådde för det också. Å andra sidan sa han Om ni har tro som det minsta frö så kan ni kasta bergen bort. Tron är en gåva, vårt liv är ett liv där vi vandrar i tron tillitsfulla fasthet. I övertygelsen om att ting som inte ännu syns är verkliga just för att vi tror dem.

Men, och det är den springande punkten: är det jag som skapar mig vad jag vill tro? Eller är det så att det är Guds ord som lägger bas för vad jag kan tro? Är Gud någonsin förpliktad att fullgöra vad jag tror? Eller är jag kallad att lära känna Guds vilja och leva i enlighet med den? Hur tror du att du kan 'tvinga Gud' genom att i tro formulera vad Gud icke begär eller vill?  Ordet formulera som jag just använde har en egenhet. Ta bort en bokstav och du får ett grepp om dig själv.

Du är Guds "form lera" Det är inte din sak att formulera Gud. Det är han som är krukmakare, inte du..

Att gå i en tro som saknar grund i den uppenbarade Gudsviljan enligt ordet är en säker väg till utbrändhet. Du kan inte begära att du skall kunna sätta upp villkoren och sen tro att Gud måste känna sig förpliktad att handla bara för att du talade ut det i tro. Det är vantro och övertro. Ingenting i bibelns förkunnelse om tro tillåter dig att bli Guds rådgivare.

--------
Teddy Donobauer, Doncaster den 8 februari 2019

Share: