Vad är de gudlösa så rädda för?

Den samtida ordstriden om "huruvida Gud finns eller inte" visar upp en lång rad fenomen som alla på sitt sätt är lika intressanta. Inte minst gäller det den agressivitet och hatfyllda retorik som många "ateister" ger uttryck för. Det spårar liksom ur i flöden av rödglödgad svordomsliknande svada understundom.  Och då är ju till sist frågan om varför det är så?

Ett skall sägas först. Det syns ofta vara så att debatterna orsakas av ett rent missförstånd. Den som tror att Gud är och den som förnekar det talar faktiskt inte utifrån samma premisser. Det är två helt olika världsbilder som försöker samsas om ett ben som ingendera "hund" begriper men vill gripa för egen del.  Den som förnekar förekomsten av "GUD" gör det ifrån en världsbild som saknar alla de egenskaper som den värld Gud har skapat har i den troendes ögon. Det ständigt återkommande kravet på inomvärldsliga bevis för Guds existens bottnar i den missuppfattningen att Gud skulle vara en del av det Gud skapar.  Sunt förnuft skulle säga till varenda tänkande individ att upphovet till något aldrig står att finna i objektet som sådant. Ni som minns min 'bagaren och brödet' blogtext förstår svårigheten att härleda bagaren från sitt bröd. Men den enkla insikten, som de allra flesta, ateister som troende dagligen lever med och på, sätts åt sidan så fort talet handlar om Gud. Att erkänna två diametralt olika världsbilder som grund för samtalet skulle då kanske åtminstone göra förutsättningarna för samtalet tydliga. Frågan är ju om man kan diskutera kaktusfrukt och adamsäpplen som om de var samma sak.

Varför handlar folk  märkesvaror? Varför är det så extremt viktiga sociala signaler att ha Gucci, Armani och Rolex samt Ferrari och Vuitton bland sina ägodelar? Därför att upphovsmannen till produkten är det samma som egenstatus för den som äger den aktuella varan. Miljoner falsarier flödar  på den internationella marknaden och mängder av människor köper fejkvaror för namnets skull, i hopp om att kunna skryta med lånta fjädrar. Jag hävdar med bestämdhet att ingen ateist ignorerar frågan om varors tillblivelse eller ens för en sekund tror att någonting gör sig självt.

Men om vi anför "Gud" som förklaring till "det stora hela" får ett antal eljest normaltänkande människor hjärnsläpp och klamrar sig vildsint fast vid den allt dominerande myten om att allting måste komma ur ingenting, på något magiskt och oförklarligt vis. Vilka tönterier som helst kan man anföra, allt går, men det får bara inte  handla om "ett ickeskapat ursprung". Det får bara inte finnas en intelligent, rationell, målmedveten och förnuftig skapare.
Men varför i Herrans namn inte?

Agnostikerna är på sitt sätt lite fegare men också lite ärligare, upp till en viss punkt. De säger att de saknar nöjaktiga bevis så därför avstår de från att ha en synpunkt på frågan. Steget längre är att hävda att så stora 'ting' är bortom mänsklig fattningsförmåga och därför kan ingen veta något om det. Följaktligen ser de sig som ödmjuka och föraktar den troende som tvärsäkert påstår sig veta vad denne tror. Och eftersom kriteriet också hos agnostikerna är "vetenskapliga bevis" så sitter de i princip fast i samma intellektuella fälla som ateisterna. Deras modiga ödmjukhet är då i själva verket en bristfälligt förtäckt fräckhet. I alla fall ur den troendes synpunkt. För den som tror har ju sin information från en för honom trovärdig källa, en källa som inte är en del av den materiella produkten, utan kommer från Skaparen. Om skaparen har meddelat sig med hela sin skapelse om villkoren för skapelsen, och agnostikern säger att han varken kan eller vill veta, så är han med berått mod så snobbig att han sätter sitt 'ickevetande' över det vetande som faktiskt finns lättillgängligt på de flesta av världens språk. Ödmjukhet är det under inga förhållanden.

Men vad har då ateisten att förlora?

Hela grundfrågan är ju denna: "Jag kan bara tro det som jag intellektuellt kan bevisa med gängse empiriska metoder. Jag har som rationellt tänkande människa rätt att kräva rationella bevis för Guds existens. Det jag inte kan omfatta med mitt rationella förstånd kan inte finnas."

Låter det inte bestickande, så säg. Vad har man då rimligen att sätta emot denna 'skitförnuftiga' positionering gällande den befintliga världen?

De flesta som tar del av dessa debatter vet redan svaren. Men för tydlighetens skull listar jag dem igen.

1 Denna kravspecifikation gäller nästan bara frågan om Guds existens. För det är tydligt att samma människor som kräver denna bevisföring för Guds existens inte ställer samma krav på "förekomsten av sin egen rationalitet". Med vilka empiriska metoder har de kunnat fastställa att de besitter sådan intellektuell kapacitet att de kan bevisa dess existens? Hur är det med denna föregivna rationalitet när det gäller andra mjukvaror som kärlek, solidaritet, demokrati, rättvisa och intelligens?

Är någon enda av dessa bevisbar i den mening som empirin förestavar oss? Bygger inte dessa ideer på icke bevisbara hypoteser? Är inte logikens lagar baserade på ett antagande av att vissa axiom måste finnas, men inte kan bevisas annat än genom att de appliceras, och att först om man utgår från dessa obevisbara premisser kan man använda redskapet? Dvs man kan inte bevisa premisserna annat än genom att använda dem och av frukten känna trädet?

2 Det faktiska beteendet hos även ateister visar att de inte lever i övrigt som de lär. (Det kan de dock utan vidare även finna och påpeka hos många troende.) De flesta saknar motsvarande bevis för det vettiga i det mesta de gör, men gör det i allafall. Så går den övertygade atisten ut för att ta en cigarett efter ett frustrerande samtal med en 'religiös idiot' på S A S forum. Så föredrar han junkfood för annars tar det för mycket tid ifrån striden för gudlösheten. Och så behöver han medicin för sina ticks, sin ständiga gastrit och sin sömnlöshet. Prosac och Losec och  Rennie N.  De tror inte på Gud men tror på "kärleken". Påpekar man för dem att dessa enheter är kommensurabla, dvs att Gud är Kärlek och att deras sökande efter kärlek borde föra dem till kärlekens upphov så tror de att man är dum i huvet. "Kärleken är evig när vi e  tillsammans" för så sjunger de på Mello.

3 Deras krav på bevisföring förutsätter en blind tro på att deras undersökning är fristående från dem själva. Dvs det studerande subjektet lägger aldrig in sina egna värderingar i sitt studerande. De tror på något överrationellt vis att deras sätt att studera tingen är 'ren vetenskap'. De har därmed en övertro på sin moraliska integritet vad det gäller deras sätt att studera ärendet. De skriver sin egen handlingsplan och i den handledningen  framgår det att de bara får redovisa  de resultat  som stämmer med deras antagande att Gud inte  finns. Denna övertro på sin egen neutralitet gör dem blinda för det faktum att  man bara får det svar från skogen som man ropat in i den.

4 Deras självvalda  begränsning, (alltså:jag tror bara vad jag ser) gör dem också blinda för insikten att de inte bara gör sitt eget förstånd till det fulkrum på vilket hela universum tvingas att svänga, de kan heller inte föreställa sig en rationell intelligens bortom deras egen. En kvalitativt överlägsen intelligens kan de inte inrymma i sina tankar, och därför förblir deras egna tankar ett hinder för det tänkande som erkänner att inget kan studeras med mindre än att man på förhand har en obevisbar tro som grund för det man vill studera.  Att studera Guds "ickevarande" är av logiska skäl inte möjligt då det som inte finns inte kan studeras.

5 Föreställningar om sådant som hör metafysiken till kan av naturliga skäl bara vara hypotetiska  till dess att trovärdig information finns tillgänglig från det metafysiska. Där storknar dock ateisten som ju redan i utgångläget underkänner varje tillstymmelse till förekomsten av en metafysik.  Det man inte erkänner kan ju heller inte övertyga om sin existens hur mycket information det än skickar. Det har i sin tur att göra med den psykologiska verklighet som säger att människor ser relativt lite av det som syns men tolkar vad de ser ifrån sina tidigare erfarenheter och i takt med sina på förhand intagna positioner. De kan svära på att de såg Christer Petterson springa som en gasell uppför trapporna trots att den verklige Christer Petterson var låghalt och långt ifrån "fit for flights."
Till saken hör också detta. Det är numera till och med vetenskapligt bevisat att en symmetrisk och vacker teori överlever all frånvaro av stödjande fakta. Hypoteser som känns bra håller man fast vid oavsett bevisbördans försmädliga ovilja att bidra till hypotesens bekräftelse.

Vad har den som förespråkar, försvarar och envist hävdar sig veta vad som inte kan finnas, dvs Gud, att förlora på sin envishet?

En hel del visar det sig. Har ateisten fel när det gäller sin tilltro till sitt intellekt  som godkännare av Guds existens rasar hela världsbilden ihop som ett korthus. Om insikten om förekomsten av en rationell orsak till ett rationellt sökande efter Gud, om än bara för att bevisa att  han inte finns, visar sig vara Guds sätt att försöka locka "den förlorade sonen" till sig, kommer den som ärligt söker Gud för att motbevisa Guds existens att bli skäligen förbluffad och inte så lite förnärmad när den rationella metodik han använder förråder honom med att finna det han vägrar tro på. Inför den möjligheten stannar förnuftet upp så fort det börjar brännas och övergår från sann forskning till ny teoribildning. Exempel: det existerande universum ger inte de svar ateisten menar sig finna varpå han geschvint postulerar multiversa, dvs har man inte på fötter för sin bevisföring i denna observerbara värld, postulerar man mot alla bevis andra parallella världar om  vilka man inte heller vet ett enda dyft. Inte ens att de faktiskt finns. Dess ostuderbara ickevarande blir ett bevis för dess existens?
Ateisten skjuter ifrån sig varje föreställning om att vara moraliskt ansvarig inför den Gud som finns till. Det är i min erfarenhet rätt sällan av genuint intellektuella skäl som Gud förnekas, men däremot regelbundet av moraliska skäl. Dels det faktum att den observerbara världen är full av sådant som alla uppfattar som onda ting, men som av ateisten tas som inteckning för att Gud måste vara en djävul om Gud alls finns, och dels det faktum att om Gud finns har ateisten en hel del att stå till svars för inför Gud när han förs till den avslutande  "crisis vitae" (bedömning av livet) som gör en utvärdering av varenda människa som någonsin funnits. En utvärdering av hur hon har förvaltat det liv som Gud gav henne, vare sig hon erkänner Gud eller ej.

Majestätsbrottet

Den allvarligaste konsekvensen som ateisten har att inställa sig på är dock denna. Om Gud är den Gud säger sig vara så är det ett majestätsbrott att tala sådana dumheter om Gud som inte minst den gudlöse gör. Att Gud i sin dom också är rättvis och barmhärtig med full vetskap om människans dårskap minimerar inte "dårens" skuld. Att fara med falsk information om Gud, att göra Gud frånvarande från sin egen skapelse är sannerligen att missbruka "Herren din Guds namn." Vilka konsekvenser detta har bör den resande tänka igenom innan resan är över. För bara medan resan pågår kan dess färdriktning ändras.

Vilken är den enskilt viktigaste tanke en människa kan ha? "Att det är förelagt människan att en gång dö och därefter dömas."

Ateisten har egentligen inget skäl att påstå sig vara sant 'gudlös'. För sanningen är den att personen i fråga har satt sig själv i centrum av universum och kräver att detta universum skall vara så som hon finner det för gott att anse det vara. Oavsett hur detta formuleras, eller hur ödmjukt det framställs så är summan av den kardemumman en och samma: hon har gjort sig själv till enväldig domare över rätt och fel, sant och falskt, och därmed tagit Guds plats. Det är faktiskt bara en variant av all annan "teism"  nämligen "egoteism".  När mötet med Gud sker kommer det sannolikt inte att finnas utrymme för villfarelsen:
"Jag trodde inte på dig, se nu vackert till att låta bli att finnas!!"
"Jag tror inte på dig. Så du finns inte!"
En viss snopenhet torde utbreda sig och den därmed sammanhängande insikten av att ha förkastat allt det som Gud erbjuder, förljuvar inte direkt de sista stegen i tillvaron.

Matematikern Blaise Pascal, uppfinnaren av den första kända kalkylatorn, känd för "Pascals teorem", en vetenskapsman och varmt Kristustroende, formulerade en berömd tes om det dilemma som en människa befinner sig i i denna fråga om Guds existens. Den tål att begrundas för den som seriöst vill förstå hur en vetenskaplig ansats ärligen kan komma till det vägskäl där man istället för att söka motbevisa vad som inte får finnas, slutar springa undan och låter sig finnas av den Gud och Fader som konsekvent söker upp det som var förlorat.

Ni har inget att förlora på kuppen. Allt att vinna.

Björn Donobauer, Doncaster England 27 Februari 2018

https://en.wikipedia.org/wiki/Pascal%27s_Wager

Share: