Hyckleriets anatomi, det skarpa språket



Hyckleriets Anatomi

'I samspelet med våra medmänniskor är ett välvilligt hyckleri ofta av nöden, vi tvingas handla som om vi inte genomskådade de andras motiv.' Friedrich Nietzsche

Informationssamhället har inte bara ohyra i pälsen.Tilltron till sanningshalten i den oerhörda floden av meddelanden minskar i takt med att mängden ökar. Satte vi tilltro till att alla desa meddelanden om allt mellan himmel och jord hade någon mening skulle vi inte kunna välja bort något enda. Att vara i besittning av kritiska filter och förmåga att mikrosekunder värdera infomolnen är den nya elitismens kännetecken. Den som kan sovra effektivt bland alla messen är kung i infoträsket. Det urskiljningslösa mottagandet kännetecknar den förledda populasens oförmåga att urskilja mellan trivialiteter och väsentligheter. Om det piper i mobilen måste det omedelbart läsas och tillåtas 'äga ögonblicket', kommenteras och/eller besvaras. Infoadeln har aldrig mobilen när de umgås med fysiskt och mentalt närvarande gelikar. Infoplebejerna dansar vid varje ryck i marionettrådarna, oavsett omgivning, pågående aktivitet eller sammanhang.

All denna kommunikation är i sig alltid verbal. Eftersom ordmängden är viktigare än ordmeningen stympas språket till kodade förkortningar eller undan för undan till en ny hieroglyfi, där smileyn utgör en essentiell mönsterbild. Det som förr kunde sägas endast med rosor sägs nu med digitala blaffor. Att nyanserna därigenom går förlorade, och att innebörderna tillplattas och bleks av värdeutplåningen följer per automatik. Ordens mängd är precis som den ekonomiska motsvarigheten 'inflationen' ett sätt att prångla ut fler sedlar än det finns täckning för i realvärde.

Att använda ord i syfte att vilseleda, avleda och mörklägga förekommer i alla led i samhället. Religion, politik, journalistik, författarskap, poesi, juridik påverkas av att ord används för att förhindra människors kontakt med deras innebörd snarare än att låta orden fullvärde. Behovet att dölja sanningen bakom orden skapar den störtflod av 'tillsynes-mening' som blotta mängden av ord tycks utlova men aldrig hålla.
När kommunikation är en fråga om synliggörande av talaren snarare än talet skys inga medel. I ordens mängd och illustrativa häftighet ligger budskapet, inte i ordens överlappning med en allmän insikt om ordets betydelse. När ett ord kan betyda vad som helst förvandlas samhällets samtal från att vara ett meningsbyte till att bli ett medialt rus. Betydelsens berggrund övergår till ögonblicksbrusets gungfly.

Marshall McLuhans tes att 'the media IS the message' blir alltmer besannad i infotech kulturen. 'Att det sägs' förefaller viktigare än vad som sägs. Skulle mot förmodan något sägas som tas allvar kan det omedelbart dränkas i nästa våg av briserande ballonger. Allt av verkligt värde kan bäddas in i sådana bassänger av nonsens att risken för påverkan av människors faktiska ideologi omintetgörs. Om bildningens syfte en gång var att medvetandegöra människor till ställningstagande baserat en förståelse av meningen, handlar det allt mera om att kunna fontänsprudla kortlivad politisk korrekthet. I morgon är det annan färg i fontänen och kanske såpbubblor istället för champagne.. Länge leve flyktigheten och mångfalden.

Språket och orden blir därmed hyckleriets handgångna lakejer. Hyckleriets anatomi är 'att spela en roll' och att 'sakna förmåga till urskiljning', det är 'hypokrisis' två möjliga härledningar i grekiskan. Att spela en roll som öppet redovisas är helt i sin ordning. En alkoholist kan predika nykterhet länge han inte låtsas vara absolutist mellan fyllorna. Det är när han halvfull spelar rollen av nykterist som han blir hycklare. Att omhulda ideal som man strävar efter medan man och misslyckas, och kan erkänna det, det är mänskligt. Att förtiga att det levda livet står i absolut motsats till det föregivna politiska eller religiösa idealet är en helt annan sak.

Var börjar denna värdeglidning? Som allt annat börjar det med språket. Eller kanske utarmingen idéer bakom språket. Ett språk är den klädnad utan vilken ingen mening kan komma ut ur garderoben. Men om det inte finns en mening innanför garderoben blir språket animerade förklädnader för ingentinget, för tomheten och för den ideologiska tystnaden. Enfaldig är den som tror att förekomsten av något ord garanterar ett intimt förhållande med en mening bakom ordet.

Författare och andra som har språket som främsta verktyg kämpar med denna fundamentala relation mellan tanke och ord. Skriver man för att man enbart vill hålla upp en spegel framför sin mun för att se om man ännu andas spelar det kanska bara en narcissistisk roll och man behöver inte bry sig om att bli läst. Men om man skriver i någon slags föreställning om att man har en skyldighet att meddela idéer, om bara för att dem sågade av kritiker av annan ideologisk ådra, är relationen mellan det tänkta och det sagda och läsarens tankevärld verkligen kritisk. 'Nemo saltat sobrius,' ingen dansar nykter. Utan att vinet innehåller alkohol kan det inte berusa. Saknar mina ord mening är det inte vin utan vichyvatten. Hyckleriets anatomi är sådan att ord som för mig har en helt annan mening än den som lyssnaren iklär dem kan av lyssnaren användas i helt annan mening och ge helt andra resultat än orden egentligen innebär.

Det är inte bara min dators programvara som råkar ut för fragmentering. Alla ord, mängden av ord, flödet av urskiljningslös diatrib fragmenterar idévärlden, skapar ett allt större avstånd mellan orden och deras mening och låter vem som helst värdeladda vad som helst hur som helst. Många kan snart inte säga något annat än en visuell smiley. De har gått en semantisk grynna och ideologins farkost tar in vatten. Det gurglar i samhället när den dyvickan är urdragen som satte stopp för utplånandet av ordens mening till förmån för fler homonymer, synonymer, akronymer som alla tjänar till att ge ett sken av mening men bara lämnar den tomhet som strax, lik all annan berusning ropar mer vin.

Mängden människor som läser för att förstå förefaller att minska, mängden skribenter som skriver för att ge sken av att ha något att säga ökar i takt med att mediet 'texten' blir själva budskapet. När kontakten mellan orden och deras mening kapas lobotomeras samhället alldeles av sig självt. Ingen tanke behövs länge det finns tungor beredda att klia allas öron med sprakande nonsens. Varför odla en kritisk hjärna?

Kommen långt undrar läsaren: vad säger karln? Det var kanske det jag hoppades att orden skulle tvinga fram: vad är meningen med ord som inte längre betyder något gemensamt för alla i vårt språkområde. Om inte korstågsidén var hopplös redan från början skulle jag vilja uppmana till kamp för att ordens mening skall vara viktigare än ordens form, deras nutidskulör och 'attention getting factor.' 
När ord alltmer används för att förhindra oss från att uppfatta deras mening, har själva språket blivit hyckleriets triumfvagn. Den körs ofta av rusiga segrare i politiska val..

Vi borde söka en större äkthet än att lockas stå bakpå den vagnen.

Björn Teddy Donobauer
15 nov 2011






Share:

No comments:

Post a comment

Mest lästa

Senaste inlägg